Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skapar verk av större bärvidd. Det första bland dem var romanen I harnesk (1882).
Den skildrar en vanlig tidstyp: den unge radikale oppositionsmannen, som är för
vek att verkligen slå larm i lägret, och därför blaserad och desillusionerad sluter
sig inom sig själv. Det var Arvid Falks historia i Röda rummet, det var också
samma historia så många ättlingar av Turgenjevs Rudin upplevde i den nordiska
litteraturen. I Skuggspel (1884) gav han en mycket tidskarakteristisk samling
skisser. Där finnes åtskilligt av de bjärta sociala kontraster tidens demokrati
begärde: de frackklädda, av festmiddagens viner röda och upphettade arbetsgivarna
betrakta från villabalkongen arbetarhoparna, som vända tillbaka till fabriken efter
den misslyckade strejken. Där finnas ironiska bilder av de välklädda,
konservativa, rättänkande skalderna, som ha framgång i världen. Där finnes också en
liten profil av en gammal fattig fröken, som en gång sett bättre dagar, vilken
erinrar om fru Edgren-Lefflers senare skrivna Moster Malvina. Men det mest
personliga tonfallet hör man i svärmaren Jacques’ bekännelser om sitt energilösa
famlande genom livet, i vars verklighet han icke kan förmå sig att gripa in:
»Skuggspel! mumlade han. Ett skuggspel alltsammans.» Ernst Ahlgren, som
höll av Nordensvan, har skildrat det nervösa intryck han gjorde och den
psykologiska finhet han utvecklade i sina brev, men hon saknar i hans böcker den
hänsynslöshet, utan vilken stor konst aldrig födes. I själva verket får hans konst
aldrig riktig vingbredd. Det är något fint och väl iakttaget över böckerna, de
äro känsligt skrivna, men någon stark puls förnimmer man icke i dem. Det
gäller nog också Figge-novellerna (1885 och senare), som blevo hans populäraste
verk och förtjänade att bli det. De äro ljusa, älskvärda skildringar ur tidens
konstnärsliv i Stockholm och Paris, som Nordensvan väl kände, då han själv
ämnat bli målare. Tidsproblemen spela ingen roll där, och ingen svart verklighet
avslöjas obarmhärtigt. Strindbergs konstnärsskildringar i Röda rummet ha en
helt annan skärpa och fränhet; Figge är motsvarigheten till Carl Larssons ljusa,
godmodiga teckningar.
Vid mitten av nittiotalet lämnade Nordensvan i huvudsak diktningen för att i
stället ägna sig åt konst- och teaterhistoria och kritik. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
