Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då skulle min kalla och strida sång måhända
varmare, mjukare toner i dagen sända. —
Nu låter sången mest som ur ängars dimma
en vipas vårskri i marskvällens dunkla timma.
Kanske att den då som en lärksång stiga finge
hän över ljusa fält och med ljus på vinge,
och sjunga den kunde varmt, vad den dejligt såge,
där sol över gröna, vida bygder låge,
och fram då tonade rent ur de starka slagen
all bygdens lycka och sorg i den klara dagen.
Det var en längtan, en dröm, som aldrig fullt förverkligades. —
Josephson.
Frändskapen mellan den litterära realismens nydaning av
verklighetsskildringen och det samtida måleriets intensiva naturstudium och
friluftsåtergivande har ofta och med uppenbar rätt framhållits. Och
det är icke blott en tillfällig slump att av åttiotalets och nittiotalets
förgrundsgestalter i dikten både Strindberg och Heidenstam ägde
tydliga målaranlag, om ock de som konstnärer förblevo dilettanter. Å
andra sidan var åttiotalets genialaste svenske målare, Ernst
Josephson (1851—1906), även lyrisk poet. Själv tillmätte han icke sin
diktning någon större betydelse: det var måleriet som var hans livs
uppgift. Men om han också hade rätt i att hans geni framför allt var
målarens, så hindrar detta icke, att han även skrivit den renaste och
djupaste lyrik det svenska åttiotalets litteratur har att uppvisa.
Josephsons dikter ha utgivits i två samlingar, Svarta rosor (1888) och Gula
rosor (1896). Det första häftet sammanställdes av honom själv, just innan
sinnessjukdomen för alltid bröt ned honom, huvudsakligen i hopp om att han för det
skulle få ett litet honorar till hjälp i sin ekonomiska misär; det andra häftets
dikter äro åtminstone så gott som alla tillkomna, innan Svarta rosor utgavs, och
representera sålunda icke något nytt utvecklingsskede i hans poesi. Feuk har,
huvudsakligen på grund av uppgifterna i Karl Wåhlins biografi över Josephson,
kunnat fastslå, att hans dikter i stort sett tillhöra tre skeden av hans liv. Först
komma ungdomsdikterna från tiden omkring 1871—1872, vilka till största delen
äro naturlyrik med motiv från Norge. Märkligast bland dem är Necken.
Berättelsen om hur den svartlockige gossens giga ryckes med av de vilda tonerna
från Neckens gullharpa förefaller först blott som en sen efterklang av
romantikens och efterromantikens många dikter om Necken, men slutstrofen ger en
antydan om hur personligt gripen Josephson varit av motivet: »Gossen var blott
min egen fantasi. — Necken var forsen, som brusade förbi — och stänkte sitt
skum på min kind.» Av detta motiv, som han här formade i ord, skapade han
ett decennium senare sina målningar Necken och Strömkarlen, men då har det
vuxit, blivit djupare, vildare, fyllt av hans sönderslitna själ. Den andra perioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:54:29 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/7/0282.html
