Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den har också ett annat drag, som ju ock synes i den del av hans
målning, där som i Strömkarlen en poetisk mystik träder fram. Den
skapar gestalter, drömbilder, symboler, som ligga fjärran från realismens
vardagsverklighet, den skapar rosenträdet i hjärtat i Svarta rosor, den
skapar scenen, då den av Jubals pil träffade svanen skänker honom
sångens gåva, den skapar den sällsamma balladen om skarprättaren,
som halshugger sin egen bortrövade son. Där är mycket av
folkvisans naiva fantasi och även något av barnets. Hur omedelbart och
intimt Josephson levde med i barnets värld visa de vackra dikterna
till Gelly och till Anna med sin lekfullhet och sin innerliga värme.
I sin frihet från sentimentalitet och lillgammalt pjoller höra de till
den bästa barnpoesi den svenska dikten äger.
Störst som skald är Josephson dock i några av de dikter, där
sorgen och dödstanken bryta fram. I Skam den som illa tänker ber
han om förlåtelse för att han icke kan tiga med sin kärlek:
Det vore långt bättre att hålla sin mund
och fingrarna långt från en penna
och dölja sin smärta i hjärtats grund,
än låta all världen den känna.
Men när det skymmer i öde rum
då bliva vi också svaga,
då är det omöjligt att hålla sig stum,
då måste vi högljutt klaga,
då kommer vår kärlek med tysta fjät,
odödlig kyss han oss skänker,
då varder förlåtet den man som grät:
skam den som illa tänker!
Nu står där blott åter ett svidande sår —
där riva de alla och sarga;
ack, snälla dödgrävare, red mig en bår,
så lugna kanske sig de arga.
Så kan jag måhända få fred i min grav;
där växa små blommor ur mullen.
Jag hade ett hjärta, som gav och som gav. —
Ack, kasta ej stenar på kullen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
