Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttiotalets författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hjordmänniskornas medlidande, feghet, avundsjuka och missunnsamhet och dåliga
samveten. Landskapet är icke längre Skånes mjuka slätt, utan Nietzsches fjäll
eller det vida havet. Och hans stil griper till väldiga personifikationer i
Zarathustramått — bakom vilka man ibland även tycker sig skönja något av
bildskapandet i Topelius’ sagor — och orden bli hårda och brutala som hos den
tyske profeten eller i Gamla testamentet. Ola Hansson har för en tid lagt sig till
med ett nytt jag, vars röst dock ljuder ganska ansträngd.
Rembrandt als Erzieher.
Men ännu ett starkt litterärt inslag gör sig just vid övergången från åttiotalet
till nittiotalet gällande i hans författarskap. Det kom från den i början av 1890
anonymt utgivna, av Julius Langbehn författade boken Rembrandt als Erzieher,
åt vilken han samma år ägnade en beundrande uppsats. Där fann han flera idéer,
som stodo i samklang med djupa drag hos honom själv. Langbehn prisar som
samhällets grundpelare bonden, vilken som patriark och kung sitter på sin gård,
och mot den från Gallien importerade förståndskulturen, av vilken också
naturalismen var en yttring, ställer han den germanska instinktkulturen, buren av
raskänslan och av jordanden, som knyter människan fast vid den jord, ur vilken
hennes släkt vuxit fram. Det var talat ur den skånske bondsonens hjärta, som
var han än färdades i världen dock alltid kände det oupplösliga bandet med
fädernebygden. Mot den idélösa, detaljplockande vetenskapligheten ställde
Langbehn intuitionen och mysticismen, genom vilka tanken ensamt kunde tränga till
tingens kärna, och här mötte Ola Hansson åter något, som var besläktat med
hans intresse för det omedvetna i själslivet. Slutligen förkunnade Langbehn en
pangermansk lära om alla de germanska folkens och kulturernas enhet, som
särskilt vid denna tidpunkt hade betingelser att fängsla Ola Hansson, som just
flyttat till Tyskland för att där söka slå sig fram som författare. Han angriper
nu hela den nordiska realismen som en ogermansk strömning och vänder sig
särskilt mot dess upphovsman och ledare, sin egen forne mästare Georg Brandes,
därför att denne som jude var främmande för den äkta germanska folksjälen.
Landsflykt och giftermål.
Sedan Sensitiva amorosa’s dagar hade Ola Hansson känt sig främmande i
Sverige, där förläggarna icke ville trycka hans manuskript och där både
allmänheten och kritiken visat sig alldeles oförstående gentemot honom. Icke ens av
det unga Sverige hade han fått det understöd han ansett sig ha rätt att kräva.
Då sedan Heidenstam och Levertin utkämpade sin segerrika kamp mot
naturalismen, kände han det som hade de skördat äran och berömmelsen för en gärning,
som han begynt, och under nittiotalet var han mycket fientlig mot dem. Däremot
visade han Per Hallström mycken sympati och arbetade för att göra honom känd
i Tyskland. Den ende svenske författare han under åttiotalets slut hade närmare
förbindelser med var Strindberg, som han alltid beundrat och med vars litterära
intressen vid denna tid hans egna utmärkt gingo ihop. Han besökte Strindberg
i Danmark och diskuterade och korresponderade med honom om Poe, Nietzsche
och de franska psykiatrikerna. Men Ola Hanssons känslor mot sitt land blevo
knappast mildare genom umgänget med den store hemlöse. Efter några år slog
vänskapen för övrigt om i ömsesidigt hat i överensstämmelse med den
utvecklingslag, som i allmänhet gällde för Strindbergs vänskapsförhållanden.
Hösten 1889 gifte han sig med den tyska författarinnan Laura Marholm. Från
denna tid levde han landsflyktig ute i Europa, mest i fattigdom, en tid sinnessjuk.
Under nittiotalet vistades han huvudsakligen i Tyskland: i Friedrichshagen invid
Berlin (1891—1893) och i Schliersee i Bajern (1893—1899). Under denna tid
övergick han 1898 till katolicismen, utan att dock övergången för hans författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:54:29 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/7/0293.html
