Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittiotalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1
I
.i’ll
av honom, då han i Ur Anabasis prisar hellenerna,
diktningen
280
glädja sig och höja sig
till mera ädla ting än sorgen över nöden
och icke som barbarer böja sig
i skräck och vanvett under hårda öden.
Nietzsche, som nog icke var urkällan till deras individualism, men
drev den längre genom att i fjärran visa det fascinerande målet: över-
människan. För Selma Lagerlöf spelade Carlyles hjältedyrkan en lik-
nande roll. Och Tor Hedberg, som förhöll sig kritisk både mot
Nietzsches och Wildes individualism, fann i Tolstoj den siare, som
visat på vilka vägar individualismen, tidens stora idéströmning kunde
gå mot en rikare och fullkomligare utveckling. Den sida av Nietz-
sches individualism, som kom till uttryck i hans kamp mot medlidan-
det och i hans maning till hårdhet, vann i själva verket mycket liten
genklang i Sverige. Heidenstam diktar om »förbrödringens framtids-
rike», och hos Fröding, Selma Lagerlöf och Per Hallström utgör just
medkänslan med människorna en av de centrala krafterna.
Denna uppskattning av personligheten gjorde också att nittiota-
let reagerade mot naturalismens försök att se individerna som pro-
dukter av ärftlighet och miljö. Starkast och medvetnast kommer detta
fram hos Heidenstam. »Väderleken och människosinnet äro ej sa
oåtskiljaktigt hopfjättrade, att sorgen alltid behöver en bakgrund av
dimma och höstavlövade träd», skrev han i Renässans, då han an-
grep gråvädersdikten. I stället prisade han den stolta resignationen,
som uppreser sig mot beklämmande yttre verklighet. »Jag vill bland
höstens döda blad — bedårad prisa livet», heter det i hans Höst-
sång, och i Renässans hyllar han den franska revolutionens entusias-
ter,
rekt
som
som sjungande åkte till avrättsplatsen. Fröding är sannolikt di-
inspirerad
kunde
kom det personliga, det subjektiva, främst till ut-
tryck i fantasien. Åttiotalet hade icke haft mycken uppskattning för
den — diktverkens värde mättes gärna efter hur »sanna» de voro.
Den noggranna iakttagelsen och arbetet voro också inom dikten dess
lösenord. Heidenstam vässade i Renässans sin ironi mot den konst-
närliga jämlikhetsdyrkan som låg bakom tron på arbetet som konst-
närlig huvudprincip: »Det är en orättvisa, att ödet begåvar några med
snillets privilegium och icke alla. Vi avsätta ödet. Vi besluta att
kvickhet, inbillningskraft, skönhetssinne och allt sådant där aristokra-
tiskt djävulstyg är tecken på talanglöshet. Talang är arbete. Vilket
dumhuvud som helst kan bli ett snille, bara han arbetar, bara han
Fantasi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
