Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utgjordes av en samling »sagor» från olika orter, Orienten, Palestina, Egypten,
Italien o. s. v., vilka skulle utgöra »en lovsång till naturen» och visa »skapelsens
skönhet» (bland dikterna synas ha varit hexameterpartiet av Isissystrarnas bröllop
och Namnlös och odödlig, sannolikt dock icke ännu i den form i vilken de före-
ligga i Vallfart och vandringsår). Men hur mycket han än längtade efter att
uppnå ett offentligt erkännande, var han dock pessimistisk i fråga om sina dikters
värde: »Ty fast jag sedan sist studerat rätt mycket och skrivit, har jag ej gått
framåt ett tuppfjät. Eller finns det en glimt självständighet i dessa »orgelackord»?
Erbjuda de något nytt? Äga de att uppvisa, vad vår tid med sådan rätt fordrar
— sanning och natur? Nej, visserligen icke! Onatur, ojämnhet i stilen, stelhet,
utslitna fraser, imitation i framställningen, se där deras huvudegenskaper! Figurerna
röra sig och tala, ej så, som jag ser och uppfattar saken, utan så som Runeberg
behandlat dylika samtal, rörelser o. s. v. Därtill ligger det över vissa stycken ett
slags lugn (också efter Runeberg), som alls ej överensstämmer med hela mitt väsen
och därför naturligen borde, varande konstlat, ej finnas där. Granna och tomma
ord störta sig som ett Niagara dövande över det hela. Bilderna äro obetecknande,
motsägande, aldrig originella och ofta hopade liksom för att öka oredan. Det
hela anger en ung oförmågas puerila försök i rim och meter. Ack, att det åt-
minstone visade en människa, som gråter över sig själv; då innehöll det dock
något sant.» I dessa rader ligger en personlig bikt, som icke finnes i något annat
uttalande vi tillsvidare från denna tid känna av Heidenstam; den visar vilka inre
slitningar som ligga bakom hans skenbart fria och objektiva diktning. Ehuru
Topelius rådde honom att sända in dikterna till Akademiens tävling blev därav
dock ingenting. Till en del berodde det på att Heidenstam nu blivit så uppretad
av Wirséns kritiska verksamhet, att han fann, att det i fråga om Akademien vore
mer skäl »att slå härsköld mot än begära erkännande av».
De två samlingar som Heidenstam sände till Topelius finnas icke kvar. Vad
vi känna av och om hans ungdomsdiktning bestyrker emellertid hans egen upp-
gift att Runeberg varit hans störste läromästare. Ganska säkert är väl att den
första grunden till hans beundran för honom lades av Fänrik Ståls sägner, som
han troget förde med sig på färderna i Södern och Österlandet — de böra ha
fängslat honom också av rent personliga grunder, ty Vegesack var ju hans mor-
mors far, och både mormodern och hennes syster tant Molly kunde berätta om
hur de i sitt fädernehem suttit i von Döbelns knä. I de från Heidenstams ung-
dom bevarade dikterna igenkänner man emellertid främst idyllepigrammens ton.
Men Runeberg är icke för Heidenstam endast en förebild, efter vilken han teck-
nar sina första poetiska lärospån, utan också i mycket, i det heroiska, i det klas-
siska, i det enkla och realistiska, i det nationella, en själsfrände, vars verkan
sträcker sig genom hela hans diktning över Karolinerna fram till Nya dikter.
Också Topelius har givit sin prägel åt några av ungdomsförsöken. Strax efter
Vallfart och vandringsår skrev Heidenstam till honom: »Jag kan ej förtiga att det,
som från min tidigaste barndom till i dag alltid dragit mig till Eder, är samma
sak som gjorde Turgenjevs prosadikter så fängslande: ödmjukheten. När jagser
en ödmjuk person eller hans porträtt kommer jag alltid att tänka på Fiesoles
vänliga helgonansikten. Kanske förefaller detta som tomma fraser, efter som ja£
själv i mitt förstlingsarbete nog är allt annat än ödmjuk på sina ställen. Men
man är ju icke alltid sådan som man själv skulle önska. Man är dessvärre ofta
nog just motsatsen till sina teoriers idealmänniska.» Den dikt i Vallfart och
vandringsår, i vilken den stora ödmjukheten talar, Namnlös och odödlig, utgöf
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
