Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(Il,
<-.ty -.v .••:•
Disharmonien mellan honom och samtidens borgerliga tidsanda plågar
honom. Då han i ett ökenkloster (i Varför det är möjligt) överväl-
digas av förakt för människorna omkring honom, frälsar en ung jude
honom genom att föra honom till Moses’ mumie: »Förstår du nu,
varför det är möjligt att ej förakta människorna? Det är ej för deras
skull, ropade han och pekade runt hela synranden, men för de få
store, som vi måste beundra!» Där bryter fram hans motvilja mot
samtiden och hans individualistiska dyrkan av den stora personlig-
heten, och detta sannolikt innan han ännu kände Nietzsche. I legen-
den Fikonträdet antyder han, att han äger mer sympati för socialis-
men än för den enbart på förvärv inriktade borgerligheten:
Judas säljer Kristus för att kunna köpa sig ett eget fikonträd, »men
trån den aftonen förstod jag dem, som önska, att ingen människa
skall rå om ett eget fikonträd». Heidenstam känner sig i själva ver-
ket som en ensling och en främling i sin tid. Hans livsdyrkan bäres
av trots mot tiden och mot omgivningen och mot mörka krafter i
hans egen själ. Det är karakteristiskt att då han litet senare i Renäs-
sans talar livsglädjens sak det gäller en livsglädje, som bygger på
stolt resignation. »Inbillningen glödgas aldrig så våldsamt av det,
vilket du äger, som av det du umbär», säger han i Inbillningens logik.
”Därför bli svårmodets söner så ofta gycklare eller Bacchussångare.»
I den första samlingen Heidenstam sände till Topelius ingingo både
episka och lyriska stycken, och detta är även fallet i Vallfart och
vandringsår. Den rena lyriken företrädes där av Ensamhetens tankar.
De blevo till en början mindre uppmärksammade — Levertin av-
färdade dem i förbigående med orden »mera ointressant känslolyrik»
‘ men med åren ha de framträtt som den djupaste och omedel-
barast gripande delen av samlingen. Det är en suveränt enkel, sam-
manträngd, känslo- och tankemättad centrallyrik, till vilken den sven-
ska poesien icke ägde andra motstycken än några av Runebergs idyll-
epigram och några av Viktor Rydbergs små dikter. I den mån man
kan tala om att dessa dikter äro beroende av litterära förebilder får
man också söka dem i idyllepigrammen och i Goethes lyrik — dik-
ten »Varför till ro så brått» har tydligen »Ueber allen Gipfeln» till
förutsättning. De stora tyska klassikerna ha hos Heidenstam trätt
vid Runebergs sida; litet senare berättar han för Topelius, att han
svärmar för »Rom och Weimar». Men innehållet i dessa dikter är
genomträngt av hans egna mest personliga stämningar. Där finnes
ensamhetskänslan, där finnes främlingskapet i samtiden, där finnes
hemlängtan och samhörigheten med det förgångna, där finnes det
stolta ateistiska och antikristliga förnekandet, men också den stora
297
O®
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
