Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Studentår.
läste sällan några läxor och tog lärarnas förebråelser och de dåliga betygen med
lugn. Icke heller bland kamraterna gjorde han sig nämnvärt gällande. Han var
omöjlig i all idrott, han dansade uselt, han saknade musikaliskt gehör så att han vid
deras serenader blott fick uppträda i parodiska solonummer som vad han själv
kallade »kattserenadsbarytonsolosångare». Men han värjde sig mot den ringakt-
ning hos de andra och den underlägsenhets-
känsla hos sig själv, som allt detta var ägnat
att utveckla, genom att medvetet framställa
sig som en komisk figur och självironiskt
spela pajas.
Våren 1880 blev han student, och de när-
mast följande läsåren låg han i Uppsala.
Men studierna för filosofiekandidatexamen
tog han med samma likgiltighet som skol-
studierna: då han låg på sin soffa och rökte
cigarrer läste han »ogudaktiga romaner och
kättersk poesi och samhällsomstörtande tid-
ningar», alltså vad en ung åttiotalist som
följde med sin tid borde läsa. Han blev
också oppositionell, radikal och demokrat
och gick in i Verdandi, då föreningen bil-
dades, fastän han var alldeles för passiv att
spela någon roll där. Men han syntes också,
lång, vacker, mörk och fin, i slängkappa och
ridstövlar på Uppsalas gator, och han levde
Ferdinand Fröding. äyen räu mycket ute]jv Redan RU drevS
(M. HellbergE Frödingsmfnnen. 1925.) han av sina ofta återkommande depressions-
anfall till alkoholen, som för en tid befriade
honom från den förlamande maktlösheten och återgav honom hans självkänsla-
En gång långt senare skrev han säkert i stort sett riktigt till Heidenstam, att
hans superi »egentligen icke tillkommit av smak för alkohol utan för att hålla upp
mitt mod och betvinga min oerhörda skygghet». Han levde dessa år huvudsak-
ligen på sitt fädernearv, som han förvarade i ett bleckskrin, ur vilket hans vänner
fingo »låna» vad de ansågo sig behöva. Då skrinet var tömt måste han i slutet
av 1883 lämna Uppsala. Ett nytt försök vårterminen 1885 att upptaga studierna
ledde icke heller till något resultat.
Fröding tedde sig alltså nu som ett misslyckat subjekt. Han förde för det
mesta en ganska förödmjukande tillvaro hos släkten i Värmland, än hos modern
på Alster, på Gunnerud eller i Karlstad, än hos systern Mathilda, som var en
manhaftig jordbrukare på Slorudsborg och gjorde några välmenta fastän kanske
inte så allvarliga försök att göra honom till lantbrukare, än hos fränder i Mang’
skogs prästgård. Oftast var han trist och ensam och dyster. Ett brev till Hell’
berg hösten 1885 visar hans mörka stämningar och tillika deras sammanhang
med sinnessjukdomens angrepp på hans personlighet: »Men fy fan ett sånnt
kadaver jag är, ett illaluktande maskätet kadaver. Det finns inte det ringaste
livsgry i mig. Jag börjar fundera på om jag icke saknar personlighet. Jag äger
visserligen åtskilliga centra, såsom viljecentrum, omdömescentrum etc.; men de ha
intet samband med varandra och därför är jag ett rö för vinden.» Dessemella*1
kunde han dock ha nog så roligt med traktens ungdom i prästgårdar och hett"
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
