Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag hör väl eko av stridens dån,
som ständigt ljuder därutifrån,
men för min själ är det blott ett eko
utav en dröm, som är mera matt
än drömmen, drömd i en febernatt,
där mycket vildare röster skreko,
en kör av jämmer och hesa skratt
från jagets burar och oublietter,
dit jag besvärliga minnen sätter.
[TT
Men ännu — detta skrevs i början av 1887 — var han icke mogen att av sådana
inre upplevelser forma verkliga dikter. Ända fram till åttiotalets sista år var
hans diktning lärospån och försök.
I dessa lärospån hör man i rätt stor utsträckning återljud av äldre författare.
*’ röding läste alltid ofantligt mycket och bevarade i sitt ypperliga minne vad han
läst. Hans diktning vittnar i rätt stor utsträckning om att han, som Frey Svenson
formulerat det, var en lyssnartyp, icke en åskådartyp. Men just det att man hör
Senklangen av så många och så olika författare visar på sitt vis att han icke upp-
Sav sin väljande och vrakande självständighet. De svenska diktare, som under
hans läroår väl betytt mest för honom, äro Runeberg och Snoilsky. Själv rekom-
menderade han Runeberg åt unga skalder som ett föredöme i enkelhet, och hos
honom lärde han sig dessutom vardagsordens och vardagsscenernas betydelse i
dikten samt sättet att teckna från författaren helt fristående, individuellt levande
gestalter. Hos Snoilsky åter tjusades han av de fasta rytmerna och de klang-
fulla rimmen. Bland de svenska åttiotalsförfattarna var Strindberg den ende, som
h röding verkligen beundrade. Strindbergs hänsynslösa djärvhet i motiv och i ut-
tryck hjälpte väl Fröding att frigöra sig från alla den litterära traditionens band.
Dock uppskattade han också Bååth, vars realism i lyriken kanske givit Fröding
ctt föredöme — som Böök påpekat tycker man sig hos Bååth ofta stöta på pro-
saiska skisser till motiv dem Fröding sedan gjort till stor poesi. Bland utländska
skalder var Heine den som Fröding under sin ungdom ivrigast dyrkade. Närmast
var det väl det trotsigt oppositionella och det självironiska hos denne som till-
talade honom, men också Heines stil har med sin otvungna ledighet och sitt
*ätta gäckeri färgat hans egen. Ännu då han diktade Salomodikterna i Nya dik-
ter var Heine, som han själv bekände i ett brev till Brandes, i hans tankar; Sa-
l°mo skulle bli »en skald och kvinnoälskare och grubblare, med något av Heines
drag och något av mina egna». Men om Fröding också lärt sig åtskilligt av
andra skalder, så hade han redan då han gav ut sin första diktsamling slagit in
Pä en egen väg. När man där eller senare hos honom träffar på efterbildningar
8,1 äro de — Till Publius Pülcher, Ett Helicons blomster, Corydon till Chloe, En
liten comedia o. s. v. — medvetet och avsiktligt gjorda pastischer, som visa hans
V|rtuosa stilistiska smidighet, men icke på något sätt inverka på frågan om hans
Or’ginalitet.
Då Fröding hösten 1888 lämnade Karlstads Tidning slog han sig till en början Görlitz.
*led hos vännerna i Mangskog, men reste följande höst till en kuranstalt i Gör-
ltz > Schlesien för att där söka bot för sina nerver. Under hela denna tid var
lan mest upptagen av att dikta, av att läsa och av att klargöra för sig själv sin
fällning till de litterära tidsströmningarna. I synnerhet slukade han litteratur
under det enformiga sanatorielivet i Görlitz. Han sökte sig nu bort från åttio-
341
ti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
