Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nittonhundratalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■■
484
att Hjalmar Bergman, då han trängde in i de dunkla avgrunderna i
denna själ, haft ledning av psykoanalysen. Men redan innan den
kunnat påverka honom hade han uppfattat de mörka instinkternas
betydelse för själslivet. »Han hade anteciperat Freud», säger Böök
på tal om berättelsen Tre syskon i Amourer, »redan innan han med-
vetet gick i skola hos honom, såsom skett i Jag, Ljung och Medar-
dus och Chefen fru Ingeborg.»
I romanerna Jonas och Helen (1926) och Kerrmans i paradiset
(1927) ger Hjalmar Bergman bilder från Paris och från Stockholm.
Bergslagsmiljön är sprängd, Bergslagssläkternas ättlingar ha kastats
ut i världen. Ingendera av dem har samma fasthet och säkerhet som
Chefen fru Ingeborg, greppet har i mycket slappnat. Men även där
ser man dock ofta känslan för det djupt och centralt mänskliga. Jo-
nas och Helen ha i sin ömtåliga, på en gång stolta och nyckfulla
ungdomskärlek något av samma strålande liv som Jacob och Blenda
i Hans nåds testamente. Och i Kerrmans i paradiset ha fru Helens
trötthet och leda och likgiltighet fått gripande uttryck. Det är mak-
ter, som tydligen nu fått välde över Hjalmar Bergmans egen själ.
»Kanske är allting lika bra», var den frätande nihilistiska tanken, som
Louis de Lorche inympade på fru Ingeborg. Hon segrade slut-
ligen över den, då hon tog sitt liv. Men Hjalmar Bergman blev
icke fri från den. Han är trött på konsten, på dikten. »Kanske kan
allt vara lika bra.» Trött också på livet. Den troskyldige mam-
mas gosse Hans Larsson en gång lärt känna hade fått pröva dess
bitterhet.
Hjalmar Bergman hade debuterat med ett skådespel, som dock sna-
rare var ett läsdrama än avsett för scenen. Men teatern lockade
honom alltid. Den långa raden av hans skådespel behandlar de mest
olikartade ämnen och anslår de mest olikartade stämningar. Bland
dem finnas sagodramer, renässansdramer, fornnordiska skådespel och
samtidsstycken, än är Maeterlinck hans mästare, än Shaw, än Strind-
berg, än diktar han rent realistiska skådespel, än modernt expressio-
nistiska. Och för att pröva sin lycka i filmdramat gjorde han en
resa till Los Angeles. Men först med Swedenhielms (1925) nådde
han en verklig och välförtjänt framgång. Swedenhielms hör till den
svenska dramatikens bästa verk. Det beror icke så mycket på dra-
mats byggnad. Den i strängare mening konstruktiva dramatiska fan-
tasien ägde Hjalmar Bergman knappast i högre mått. Men han har
i Swedenhielm skapat en gestalt av så strålande humör och liv att
den kan fylla och bära upp hela stycket. Det är icke någon realis-
tisk vardagsgestalt, kopierad ur livet, utan en Bergmansk »krum-
||||
1
il
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
