Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands nittonhundratalsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förbi —• förbi — mot det evigas port,
och jag såg deras tal, och det talet var stort.
Och jag skådade allt, som skall hända och hände
från släkternas avfall till tidernas ände,
och hela det verk, som den Högste gjort —
och si, det var ganska stort!
Men då jag all världens storhet sett,
och gränsernas avstånd mitt öga mätt,
och jag blottat vart väsens själ och gestalt,
jag frågade: »Herre, var detta allt?
Se, världens byggnad mig tyckes mindre
än den, som jag byggt i mitt eget inre,
och allt vad jag skådat är icke så stort,
att ej mina drömmar det större gjort.
Så låt mig på nytt få längta och spana
och söka en värld, som jag själv kan dana,
med gåtor att lösa och gränser att ana —
oändlig och okänd — — ».
Han finner också gripande uttryck för sin tunga och resignerade en-
samhetskänsla i Disiecta membra:
Där är en ring kring våra själar dragen
och en omutlig lag, som bjuder: ingen,
eho det är, må träda inom ringen.
Och ingen än har brutit mot den lagen.
Där är en ring kring våra själar dragen.
Vi äro främlingar från skilda länder,
vi äro barn, som vill i skogen vandra.
Vi ropa utan gensvar på varandra,
och ingen fattar våra räckta händer.
Vi äro främlingar från skilda länder.
Procopés stil är över huvud enkel och klar, den är icke rik på
bilder och färger, men den har många olika toner: den kan dansa
fram graciös och kokett, men den kan också bli storslagen och mäktig-
Han är mer intellektuellt anlagd än någon annan av tidens skalder,
kanske med undantag för Mikael Lybeck; däremot spelar naturen för
honom en ganska liten roll. Hans världssyn präglas av en kritisk
skepsis, som vänder sig också mot honom själv; han förstorar icke
sitt jag och sina känslor, utan bevarar alltid sin absoluta ärlighet och
sin besinning. Medan Mörne och Gripenberg taga del i samtidens
handlingar förblir Procopé liksom Lybeck en åskådare. Hans poli-
tiska diktning är icke skapad av en, som själv ryckes med, utan av
en utanförstående, som eggar och dömer. Blickar han in i sig själv
502
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
