Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands nittonhundratalsdiktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han älskar dess klara sol och dess rena linjer, han älskar dess konst
och dess minnen, och överallt ser han där ännu levande antiken —
stryker vid Ithaka en seglare förbi honom, tycker han sig i den
svarte mannen vid rodret igenkänna Odysseus. Lika litet som han
1 antiken söker genomtränga de mer sammansatta psykologiska pro-
blemen, lika litet gör han det i Södern — vad han där ser är samma
enkla, hela naturer som han funnit i antikens dikt.
Mest av värme och innerlighet finnes det i de dikter Zilliacus
ägnat hemmets värld och den gård han äger invid Viborg. Det är
i dem en enkel ärlighet som ibland erinrar om Mikael Lybecks hem-
dikter och ibland — i synnerhet i hans sista samling ■— om Gunnar
Mascoll Silfverstolpes och Sten Selanders idylldiktning. Zilliacus’
känsloliv spänner icke över vida områden, hans eget jag är i påfal-
lande grad centrum i hans diktning, men då han diktar om sina
närmaste eller om sin gård kommer det in något vidare och mjukare
i hans strofer.
I dikten Fontänen till källan har han själv gjort fontänen till en
symbol för sin dikt:
Dig, markens källa, älskar en och var
och vill hos dig i ljuva drömmar dröja,
ty du kan varje vandrare förnöja:
din fägring är för alla uppenbar.
Tårpilens hängen som till skydd, sig böja
ned mot din yta, glittrande och klar.
I lätta lockar venushåret drar
över din rand sitt fina bladverks slöja.
Mig skuggar blott den klippta lagerhäcken.
I marmor mejslades mitt hårda bäcken.
Av inga örter lyser bädden grön.
Om än jag är en brunnsskål blott, en urna,
min länge tuktade, min fjärranburna
och rena stråle — även den är skön.
Hans dikt har icke den sprudlande omedelbarheten, den har icke
fantasiens rikedom, men den har en utpräglad manlighet och en ge-
nomskinlig, fastän ibland kanske litet torr skönhet. Hans bildspråk är
sParsamt men klart och precist. Hans stil är medvetet, klassiskt
enkel, något monoton. Hans vers har klang, men icke melodi. I so-
netten, som han liksom Gripenberg gärna använder, följer även han
Snoilskys och parnassdiktarnas mönster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
