lärda arbetare erhålla något mer och således många andra arbetare mindre. Och det förtjänar anmärkas att vetenskapsmän ej sällan påpeka att dessa låga inkomster i många fall ingalunda äro nog för en riktig lifnäring: i Rhenlandet beräknas 1,000 kr. vara af nöden för en större familj, som äter kött två gånger i veckan; men äfven de bäst betalade arbetarne ha sällan öfver 900 kr.; en del würtembergska väfvare förtjäna blott 420 kr. då 700 anses vara det minsta nödiga o. s. v.<footnote>Om förmögenhetsfördelningen i det rika och fruktbara Sachsen får man en god föreställning genom följande uppgifter om beskattningen till staten. Skattepliktiga voro 1884 94 hundradelar af alla ekonomiskt själfständiga; och för inkomst mellan 270 och 360 kronor skattade femtedelen af dessa, för inkomst mellan 360 och 450 kronor skattade en annan femtedel och för 450 till 720 kronor en fjärdedel samt för 720 till 910 kronor en tiondel. Således har halfva befolkningen icke 500 kronors årsinkomst och mer än fyra femtedelar under 900 kronor i ett helt konungarike med beundransvärda ekonomiska hjälpkällor. — I Berlin med dess 1,200,000 invånare (det var år 1884) hade en tiondel af befolkningen icke de 380 kronors inkomst, som utgöra det lägsta skattepliktiga beloppet, och fulla två tredjedelar af de skattepliktiga skattade för mindre än 600 kronors inkomst samt blott en sextondel för inkomst mellan 810 och 1,350 kronor, och blott 30,000 skattade för mer än 2,700 kronors inkomst — däraf 1,096 personer för 29,000 till 180,000 kronors inkomst, 55 personer för 180,000 kronor till 600,000 kronor, fyra för 756,000 till 1,080,000 kronor och slutligen en person för 1,944,000 kronors inkomst. Således: fem sjättedelar fattiga, en niondel bärgade och fyra hundradelar rika; och det i den stad, dit rikedom, hög börd och framstående förtjänst samlas från hela Tyskland.</footnote> De kvinliga arbetarnas olidligt låga löner hafva särskilt i Berlin gifvit anledning till en “kvinnorörelse“ — som dock fick ett hastigt slut, därigenom att polisen upplöste de kvinliga arbetarföreningarna. Man hade beräknat att 7,50 kr. i veckan vore det minsta en kvinna i Berlin möjligen kunde existera på — för förströelse och sjukdomsfall eller besparing för tider af arbetsbrist var då intet medtaget. Och likväl fins det mycket få arbetsgrenar i Berlin, i hvilka kvinnor ens genom oaflåtligt, strängt arbete från bittida till sent kunna ernå en veckoförtjänst af 8 kr. Enligt resultatet af en undersökning, som föranstaltades af en kvinlig arbetareförening 1884, växlar en fabriksarbeterskas veckoförtjänst mellan 5,40 kr. och 8,10 kr. vid en daglig arbetstid af 9 till 10 timmar (söndagsarbete af växlande längd inberäknat). Tvätterskor ernå med 10 timmars