Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Regeringarnas försök att lösa arbetarfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gruflagarna bestämma att kvinnor och barn alls icke få
användas under jorden, att lönerna ej få utbetalas i krogar,
att vissa mått och steg för arbetarnes hälsa och trygghet
måste tagas o. s. v. Äfvenledes finnas lagar om
förlikningsdomstolar mellan arbetare och kapitalister, om
förbud mot att betala lönerna i varor i stället för i mynt,
om missbruk i särskilda yrken m. m., som kan räknas till
arbetarelagstiftning.
Många engelsmän mena att de äga ett motstycke till
furst Bismarcks statssocialism i sin, från Elisabets dagar
härrörande fattiglag. Denna förordnar nämligen, att hvarje
församling har skyldighet att i ett s. k. “arbetshus“ eller
blott genom almosor understödja hvarje, till själfförsörjning
urståndsatt församlingsbo — “så att ingen engelsman skall
behöfva dö af hunger“. Det dog emellertid (enligt hvad
som kunde fastställas genom polisdomstolarne) af hunger
såsom enda och omedelbara dödsorsak 280 engelska
medborgare år 1885 — under det att nationen samma år
utgaf 178 millioner kronor för fattigvården. Englands
fattigvård är den statssocialistiska arbetarelagstiftningen
mycket underlägsen, därigenom att hon — som en lång erfarenhet
tillfyllest visat — förstör den nödstäldes själfkänsla genom
ett fängelseaktigt inspärrande och genom att, medelst
ändamålslöst, oproduktivt straffarbete, bestraffa arbetslöshet,
som vore det ett brott. Vidare lämnar hon, i likhet med
Bismarcks socialreform, den sociala frågan alldeles oberörd,
genom att släppa ut arbetaren från arbetshuset, utan mer
möjlighet att finna sitt uppehälle, än då han kom in. 1885
uppgick antalet “paupers“ (åt fattigvården hemfallna
medborgare) som verkligen förefans en viss dag af året till
971,595, och som understödet ej är beständigt, utan
oupphörligt fråntages några för att ges åt nya anmälda, beräknar
man att under årets lopp bortåt tre millioner personer —
d. v. s. en åttondel af arbetareklassen — under en eller
annan form anlitade fattigvården. Till ondt eller godt har
den engelska fattiglagen sålunda ett ingalunda oansenligt
inflytande på nationens lif. De engelska arbetshusen hafva
ännu för några årtionden tillbaka varit värkliga helveten
af smuts, förnedring, svält och grymhet — enligt statistiker
hemföllo åt fattigvården då dubbelt så många medborgare
som nu —; de äro nu allt igenom aktningsvärdare, ehuru
undersökningar nyligen faststält att det engelska
fattighjonet får för litet föda att hålla krafterna uppe — särskilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
