Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIRIONO 191
både dag och natt, talrika giftiga fästingar bita sig fast på
ens kropp.
Går man djupt in i en sådan skog, händer det någon
gång, om man har tur, att man träffar en stig, där man ej
banat väg med skogsknifven utan med händerna. En buske,
som stått i vägen, är afbruten, en gren söndertrampad.
Liksom på okynne ha de, som där passerat fram, nappat blad
och blommor af växterna vid vägen. HKanske finner man
äfven en plats, där de, som gått fram där, hvilat sig, trampat
ned, gjordt upp eld, bredt ut blad på marken att sitta på,
flätat af palmblad en tillfällig korg för att bära hem skogsfrukter
eller jaktbyte i.
Den, som känner den stora urskogen, vet, hvad det
betyder. Där har varit urskogsvildar, siriono. Han ser sig
försiktigt omkring, liksom väntade han någon vara gömd bakom
trädstammarna, färdig att skicka en dödande pil. I Bolivias
storskogar möter man ofta spår af dessa vildar. Vi finna
dem norr om S:a Cruz de la Sierra alltifrån R. Ichilo till
Guarayos, omkring Guarayos, i Mojos och mellan Guarayos
och R. Iténes, sålunda inom ett väldigt område.
Ingen hvit känner ännu dessa vildar annat än som fångar
eller fiender, än ströfva de oberoende omkring i alla dessa
urskogar. Om de äro en eller flera stammar, vet man ej.
Med alla indianer, jag känner, äro de dödsfiender.
Yuracare, guarayu och chacobo, alla hata de och frukta de
siriono.
I tio dagar har jag med guöarayuindianerna vandrat
omkring i urskogarna för att finna siriono, men förgäfves. Det
var omöjligt att förmå mina indianska följeslagare att riktigt
tränga in på fiendens område. Kanske var det också det
bästa, ty det är nästan otroligt, att vi hade lyckats bli vänner
med de vilda indianerna.
För ej länge sedan hade en franciskanermunk i Guarayos
gjort en liknande exkursion, som den jag företog, och verkligen
lyckats att komma till en sirionoby. Där utspann sig en
blodig strid, där missionsbarnen utvecklade en blodtörst, som
munken ej förmådde hindra. Till och med små barn slogo
de ihjäl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
