Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. 1857
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prins Dakkar reste i hela Europa. Hans börd och hans
förmögenhet gjorde honom eftersökt, men världens frestelser utöfvade
ingen dragningskraft på honom. Ehuru ung och vacker, förblef
han allvarsam, dyster, förtärd af törsten efter vetande, med en
oförsonlig bitterhet rotfast i hjärtat.
Prins Dakkar hatade. Han hatade det enda land, på hvars
mark han aldrig velat sätta sin fot, den enda nation hvars
företräden han beständigt förnekade — han hatade England, och detta
desto mer, som han beundrade det i flera hänseenden än ett.
Detta kom sig däraf, att hos denne indier koncentrerats allt den
besegrades vilda hat mot besegraren. Inkräktaren hade icke
kunnat finna nåd inför den, hvars land han inkräktat. Son af en bland
dessa furstar, hvilkas underkastelse England blott till namnet
kunnat befasta, ville denna prins av Tippo-Saibs familj,
uppfostrad i återeröfrings- och hämnde-idéer och hysande en
oföränderlig kärlek till sitt poetiska, med engelska bojor belastade land,
aldrig sätta sin fot på denna, af honom förbannade mark, som
Indien hade att tacka för sin träldom.
Prins Dakkar blef en artist, som mottog ädla intryck af
konstens underverk, en lärd, för hvilken intet af de höga
vetenskaperna var främmande, en statsman, som bildat sig midt ibland de
europeiska hofven. Af dem som observerade honom mindre
noggrant, togs han kanske för en af dessa kosmopoliter, som äro
nyfikna på allt, men förakta arbetet, för en av dessa rika turister,
som oupphörligt genomströfva världen och icke tillhöra något
land.
Han var emellertid intetdera. Denna artist, denna lärda, denna
man hade förblifvit indier i sin hämndlystnad, indier i det hopp
han hyste, att en dag kunna återfordra sitt lands rättigheter,
förjaga främlingarna därur och återgifva det dess oberoende.
Prins Dakkar återvände till Indien år 1849. Han gifte sig med
en ädel indiska, hvars hjärta liksom hans blödde för
faderneslarr-dets olyckor. Han fick med henne två barn, dem han älskade ömt.
Men den husliga lyckan kunde icke komma honom att glömma
Indiens träldom. Han afvaktade ett tillfälle. Detta kom.
Det engelska oket hade tryckt de hinduiska befolkningarna
tungt. Prins Dakkar antog sig de missnöjdas sak. Han ingöt i
deras själ allt det hat han kände mot främlingarna. Han
genom-ströfvade icke blott de ännu oberoende delarna af den indiska
halfön, utan äfven de områden som omedelbart voro underlagda
det engelska väldet. Han återkallade i infödingarnas minne
Tippo-Saibs lysande dagar, hans hjältemodiga död vid Seringa-
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
