Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. 1857
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utnyttjade och utvecklade traditioner från såväl hinduiska furstehov
som muslimska härskarstater. Maratherna förde ett folkligt krig.
Shi-vaji ledde en nationell rörelse och han kan på visst sätt ses som en
Indiens Cromwell eller Napoleon.
Efter hans död utvecklades Marathastaten alltmer till feodalism.
Olika herrar sökte självständig makt. Maratherna blev en plundrande
militäraristokrati som under mogulväldets sönderfall brandskattade
västra och centrala Indien. Ett tag kunde det tyckas som om de skulle
kunna efterträda mogulerna och upprätta en indisk nation men de
förmådde inte resa sig ur sin feodala småsinthet. Balaji Baji Rao var
ingen Shivaji och tog aldrig uppgiften som Indiens härskare på
1740-talet utan förblev plundrande småkonung. Det var förklarligt men det
var icke nödvändigt.
Ur det råd på åtta ministrar som Shivaji upprättat hade
huvudministern, peshwan, börjat utsöndra sig. Från 1713 blev ministern
härskare och värdigheten ärftlig. Den åttonde peshwan Baji Rao II var
feg, dum, svekfull och korrupt. Han förlorade åt maratherna deras
självständighet genom inkompetens, snikenhet och kortsynthet. Ar
1818 blev han britternas pensionär och fick bo i Bithur alldeles vid
Kanpur med en pension på 800000 rupier om året. Då han var
barnlös adopterade han — i enlighet med hinduisk sedvänja — tre
söner. I ett skriftligt testamente av år 1839 lämnade Baji Rao sin titel
och sin egendom i arv till den äldste, Nana Sahib. När Baji Rao avled
år 1851 bedrog dock den brittiske generalguvernören Dalhousie Nana
Sahib på hans arv. Nana Sahib hade inte ens så stora tillgångar att
han själv kunde bekosta styvfaderns dödsriter på sedvanligt sätt. Han
fick låna till de gåvor brahminerna skulle ha vid härskarens frånfalle.
Också titel och ceremonier tog Dalhousie från Nana Sahib. Det var nu
ingen tillfällighet. Det var konsekvent brittisk politik i Indien.
Dalhousie förklarade att man inte erkände adoptioner och insatte
Ostindiska Kompaniet som universalarvinge till indiska riken, välden och
furstendömen. På så sätt lät Dalhousie Ostindiska Kompaniet ärva
Satara, Jaitpur och Sambalpur 1849; Jhansi och Nagpur 1853. I
samråd med regeringen i London avsatte han konungen av Oudh, en
stat med tio miljoner invånare, och införlivade riket med Ostindiska
Kompaniets besittningar 1856. Nana Sahibs arv var en småsak i
sammanhanget. Men Dalhousie var principfast och tog också det.
Nana Sahib var bara adoptivson och för övrigt var den årliga
ersättning britterna lovat Baji Rao II när de införlivade hans rike med
Ostindiska Kompaniets besittningar bara en personlig pension. Den
brittiske representanten i Bithur, Morland, tog från Nana Sahib
faderns sigill. När Nana Sahib då lät framställa ett eget sigill med titeln:
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
