Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Resa i gamla statens land II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommer upp och slickar i sig exkrementerna innan den som förrättat
sitt tarv knappt hunnit undan. Renhållningsdjur. Snuskdjur. Ilsket
rödögda och blodtörstigt kämpande för sitt kloakhål och sin
avskrädeshög mot alla strykarhundar och maktlystna ungsvin. Endast
de uslaste kastlösa äter deras kött.
Nere i den stora Indiska öknen på gränsen mellan Indien och
Pakistan bodde vi hos en herreman 1967. Vi hade kommit till hans
hus med rekommendation från en advokat och parlamentsledamot.
Han hade sagt att det var en färgstark personlighet vi borde lära
känna.
Huset var ett puckahus men runt huset löpte en hög mur av
hårdstampad lera. Högst upp var taggtråd. I muren var en stängd
port. Vi släpptes in. I vart hörn av muren var ett torn. Beväpnade
vakter förde oss till vårt rum. Herren åt med oss. Han hade väldiga fat
med ris och silverbyttor med kött och grönsaker. Han var fet och hade
små stickande ögon. Hela tiden vi åt talade han.
— Felet med det här landet, sade han, är att folk arbetar för lite.
Det produceras inte tillräckligt. Folk bara äter utan att arbeta. Vi har
alldeles för mycket folk. De fattiga tär på samhällets resurser. De bara
konsumerar utan att producera. Felet med oss är att vi är alldeles för
släpphänta. Vi tillåter detta slöseri med våra knappa resurser. De
fattiga är ett verkligt hot mot samhället. Fattigdomen är parasitär.
På natten låg vi vakna. Strålkastarljuset svepte regelbundet längs
murkrönet och chokidarerna ropade till varandra den ena till den
andra, från post till post på det att herren kunde höra att de var vakna
och höll god vakt.
Nästa dag följde vi honom på en lusttur. Han skulle besöka sin
trädgård. Vi körde i tre bilar. De ställde upp på gården. Sedan
öppnades portarna. Först kom en bil med vakter. De var beväpnade.
Sedan en bil med herren och vi. Det var en Buick från före kriget i gott
skick. På fotsteget stod vakter. De höll sig fast med ena handen i
fönsterstolpen och i den andra höll de sitt vapen. När vi körde in i
trädgården var den omgiven av en hög mur. Chokidarerna slog upp
portarna och de tre bilarna körde in. Sedan stängdes portarna. Det
var en ljuvlig trädgård. Ett litet paradis. Vattnet glittrade i dammen
och frukterna dignade; persikor. När vi satte oss för att äta tog herren
upp en liten browning och lade den bredvid sig inom greppavstånd.
Vakterna stod på hövligt avstånd.
— Det finns så många onda och avundsamma människor här i
världen, sade han.
Själv var han djupt religiös. Vi talade om livets korthet och all
mänsklig strävans fafanglighet. Efter att ha sovit i trädskuggan vid
177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
