Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXI. Det ryska spelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Junagadh — där en gång Chandraguptas vicekonung uppfört en stor
damm — och det stora Hyderabad valde de att inte tillhöra Indien.
Men den indiska regeringen hänvisade till den hinduiska majoriteten
och lät sin armé marschera in och erövra staterna och därefter
inkorporerades de. I Kashmir härskade en hinduisk furste över en
befolkning som till 90 procent var muslimer. Men Nehru var
kashmiri-brahmin. När fursten — rädd för sitt folk och för de muslimska frikårer
som vällde in — skyndade att ansluta sig till Indien mot folkets vilja
sände Indien in trupper. Kriget slutade vid vad som ännu är en
vapenstilleståndslinje. FN:s beslut att frågan måste avgöras fredligt
genom folkomröstning har icke kunnat genomföras. Genom att
plötsligt ge Indien ett hundraprocentigt stöd skapade Moskva en situation
där söndringen i Sydasien blev fördjupad och där Indiens hela
nationella existens (Kashmir-Junagadh och Hyderabad!) kunde ställas på
spel om folkomröstningskravet drevs. Moskva spelade skickligt och
cyniskt det gamla imperiespelet om Asien!
Talet om den fredliga vägen på XX kongressen i Moskva 1956 och
den senare avspänningspolitiken var ideologiska rökridåer av samma
slag som de amerikanska statsmännens tal om fria världen. Den ryska
politiken i Asien är rysk 1980 som den var rysk 1880. Det man kan
fråga sig är om det någonsin varit någon annan politik. Det är möjligt
att det som tycktes vara en politik av annat slag blott var uttryck för
Moskvas tillfälliga svaghet. Men Stalins politik i Sinkiang på
trettiotalet fullföljde Nikolajs politik från tiotalet. Han fick dra sig tillbaka
1942 när påfrestningarna på västfronten blev alltför stora, liksom
Nikolaj fatt uppskjuta sina planer på inmarsch 1914 när det blev krig
med Tyskland/Österrike på västfronten.
Det är möjligt att Lenin tänkt sig en annan politik. Hans uttalanden
tyder på det. Han var motståndare till Stalins erövringspolitik i
Kaukasus. Men han blev tidigt sjuk och arbetsoförmögen och ligger sedan
snart sextio år som konserv på Röda Torget. Av hans ord har blivit
ideologi. Men den politik som Moskva för är nu sedan länge tsarernas.
Det man kan diskutera är vad som driver Moskva. Att detta är
Moskvas politik är odiskutabelt just så som det är odiskutabelt att det
brittiska väldet i Indien befann sig i tillväxt under årtiondena före
1857.
Att det finns ett feodalt-militaristiskt drag i den ryska expansionen
tycks mig ovedersägligt. Marx analys av den ryska utvecklingen från
Ivan Kali tas dagar och framåt är också tänkvärd. Men man bör inte
glömma att den nuvarande ryska politiken är direkt lönsam.
När Moskva från femtiotalet och framåt satsade stort i de statsägda
företagen i Indien omgavs denna satsning med stor ideologi. Också
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
