Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXII. Den tjänande synen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
indier kan ju bytas ut mot den ensamma SS-familjen i ett hav av
upproriska polska koncentrationslägerfångar. Låt oss säga i mars
1945. Det som gör att Bertrand Russell — och förmodligen det
övervägande flertalet av hans europeiska läsare — känner förståelse för den
angloindiska familjens raskänslor men inte för SS-mannens raskänslor
kan ju inte bero på en överlagd och principiell inställning att det är
rätt att härska över och döda indier och asiater i allmänhet men fel att
härska över och döda européer.
Det är blott de historiska tillfälligheterna som bestämt synen. Om
Halifax lyckats störta Churchill våren 1940 och åstadkomma fred i
Europa eller om Hitler inte gjort misstaget att invadera Ryssland och
hans nya Europa alltså segrat, då hade en kommande tysk Russler;
känd filosofi en tid då utsugningen av de härtagna länderna lett till en
mild och mogen tysk styrelse med uråldriga germanska friheter för det
riksfolk som kunnat dra nytta av plundringen; då hade alltså en sådan
fritähkande tysk Russler kunnat hänvisa till den välkända skräck för
undermänniskornas resning som kunde bemäktiga sig de ensamma
SS-männen i sina fästen i de ödsliga gränsmarkerna i
Generalguverne-mentet.
Om detta inte är en riktig jämförelse — varför är den det inte?
För mig — och antar jag för många i min generatiom som hatade
Hitlerfascismen — började den frågeställningen bli djupt allvarlig
under kriget. Från 1958 blev den också den avgörande i arbetet och
resandet. Hur bryta det präglade seendet och nå medvetet seende? Jag
försökte olika modeller: en skildring skriven från annan horisont (Resa
i Afghanistan) — en skildring där figurerna berättar läsaren in i en
annan verklighet (Rapport från kinesisk by) — en skildring som utnyttjar
personliga laddningar och som med utnyttjande av skuld och ångest
skalar fram kärnan i det präglade seendet (Confessions of a disloyal
European) — en skildring där figurerna speglar sig till dess publiken
fnissar på sig (Myglaren). Men konsten ljuger med form och hur man
vänder sig har man ändan bak. Jag nådde upplagor och
översättningar och läsare; om mitt arbete bröt deras prägling vet jag inte. Jag
tvivlade i varje fall på det.
1970 bilade vi ned till Indien. Det fanns flera skäl. Vi hade arbeten
att utföra. Det fanns mycket att se. Vi hade också ett klart formulerat
mål för resan; vi skulle åter till Mandu. Men framförallt ville vi få tid
att tänka igenom en rad frågor och resonera kring dem. I Mandu
stannade vi. Det var ännu hett. Våra steg ekade i de väldiga
stenmo-numenten. Dagern var isblå och vattengrön under valven. Till Mandu
kom vi första gången 1958. Sedan dess har vi återvänt många gånger.
Där finns den striktaste och stramaste muslimska arkitekturen i Indi-
355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
