Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXXVI. För en folkets kultur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Congress som håller regeringen i Andhra Pradesh sedan trettiotre
år har sannerligen ett levande kulturintresse. Sedan en mansålder är
de mest populära teaterstyckena förbjudna. Ma Bhumi och Mundagu
handlar nämligen om bonderörelsen. När delstatsregeringen
utfärdade sin kungörelse om att Sircilla och Jagtial var "störda områden"
1978 var en av regeringens anklagelsepunkter mot folket att det
uppfört förbjudna teaterstycken i byarna.
På tio år har regeringen låtit förbjuda aderton diktsamlingar och
novellsamlingar. Dessa innehåller något av det mest intressanta som
skrivits på telugu under denna tid. Men innan regeringens polis
hunnit ingripa och snoka rätt på alla exemplaren av diktsamlingarna
har de redan spritts bland folk. Lyriken har blivit en folkrörelse. Detta
har lett till allt hårdare och hårdare ingripanden från regeringens
sida. Förläggare har fängslats. Författare har arresterats gång på
gång. De har torterats. De har också mördats. Särskilt har det oroat
regeringen att det börjat uppträda proletärförfattare på telugu. Det
rör sig inte bara om lyriker — vilket kan sägas ingå i den folkligt
lyriska traditionen även om det är signifikativt att det just var mot en
järnvägsarbetarepoet som regeringen lät slå till när den sökte stoppa
Srjana — utan också prosaförfattare. En sådan är
sockerbruksarbetaren Allam Rajaiah. Han har gjort telenganadialekten till skrivet
språk. Men detta folkets språk kan inte läsas av kustens intellektuella.
Frågan om folkspråk eller bokspråk har i Andhra Pradesh genom
proletärförfattare som Allam Rajaiah blivit lika aktuell som i Norge.
Rajaiahs realism är rik och stark. Han skriver rakt och rent som Ivar
Lo-Johansson — och regeringen slår tillbaka med beslag, censur och
polis.
Regeringens hat mot litteraturen är äkta. Ty lyriken på telugu
handlar inte om skönhet i allmänhet eller själsgrubbel i synnerhet;
den handlar inte ens om knullerier (fast naturligtvis om kärlek och
passion) utan om människors liv, arbete och värdighet och blir alltså
— enligt regeringen — en sammansvärjning. Den som talat tydligast
för regeringen i denna speciella syn på litteraturens funktion heter G.
Alfred. Han är den Deputy superintendent of police on special duty
som hade i uppdrag att skriva åtalet av den 19 augusti 1974 i den
massrättegång mot författarna som aldrig tycks ta slut:
En grupp individer som menade att de var revolutionära
författare och kallade sig Revolutionära Författares Förbund företog
sig att indoktrinera studenter, arbetslösa och kadrer för
sammansvärjningens målsättning och de skrev och offentliggjorde
upproriska predikningar av ytterst anstötligt och upphetsande
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
