Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IN D USTRITIDNINGEN NORDEN
3
silbotten, på vilka kopsen packades. När ångan
släpptes på började färgbadet skumma, man lät
skummet stiga, tills att hela kopspartiet var betäckt.
Märkvärdigt nog färgade detta skum igenom varan
på ett utmärkt sätt; man måste endast ge akt på,
att kopsen ej hade oljefläckar o. d., ty dessa
genom-färgades endast med svårighet. Jag har under åratal
praktiserat denna enkla metod, men numera torde
den fått vika för de moderna
kopsfärgningsappara-terna. En stor mängd sådana ha införts i praktiken,
dels för packning av kopsen, dels för uppsättning
av kopsen på små perforerade koniska metallrör
(vilka passa in i den likaså perforerade kopshylsan
av papp eller metall), anordnade på stora flata
skivor eller radiellt kring rör, passande in i de olika
apparaterna. Det skulle leda alldeles för långt att
närmare gå in på dessa konstruktioner: vanligen
pressas eller suges färglösningen omväxlande utifrån
och inifrån genom kopsen, ofta med tillhjälp av
vakuum.
På samma eller liknande sätt kan också hela
varpen till en väv färgas, varpbommen måste då
naturligtvis vara perforerad liksom kopshylsorna.
Slutligen komma vi till färgningen av lös bomull
och ull. Det ospunna materialet måste färgas på
detta ursprungliga stadium, om flera färger skola
blandas eller »meleras» i samma garn, eller om
olika färgade garner skola kombineras i samma
vävnad. Förr färgades dylikt material i stora öppna
kopparkittlar eller träkar, på 80-talet började man
använda särskilda apparater och numera torde
sådana spela huvudrollen, de spara framför allt tid
och arbetskraft. I de öppna färgkaren rördes godset
om med tillhjälp av stänger eller hakar, i
apparaterna gäller det att hålla färgbadet i rörelse, att på
ett likformigt sätt driva det igenom textilmaterialet,
så att färgen fixeras så jämnt som möjligt och
inga ofärgade ställen återstå. En av de enklaste
anordningarna är den Schmidtska (leverant H.
Por-nitz, Chemnitz), där ullen packas i en nät- eller
sil-korg, under denna — på färgkarets botten — är ett
skovelhjul eller ett slags propeller anbragt, som vid
igångsättning driver färgbadet upp igenom godset.
Andra konstruktioner (Schirp i Barmen; Michaelis
i Cottbus) låta färgbadet gå motsatta vägen; där
fålen pump suga vätskan underifrån och låta den
uppifrån brusa över det packade godset. En av de
äldsta och särskilt för bomull mest använda är den
Obermaierska (i Lamprecht, Rheinpfalz), där
bomullen packas i en perforerad cylinder, i vars mitt
en mindre, likaså perforerad, nedtill öppen cylinder
är anbragt, När det hela nedsänkes i det öppna
färgkaret och fastskruvas, sluter den inre cylindern
tätt till bottnen och det i centrum anbragta
tillförselröret för färglösningen. Denna pressas genom
den inre cylindern och det packade färggodset ut i
det yttre färgkaret och suges från detta åter till
pumpen. På denna grundläggande uppfinning finnes
ett otal variationer, även för annat material, såväl
för bomull som för ull i alla stadier av
tillverkningen.
Ett ytterligare framsteg betyda de
konstruktioner, som tillåta färgbadet genomtränga materialet i
båda riktningarna. Såsom det mest raffinerade och
fulländade i apparatväg får man väl anse den
Cohnen’ska (Grevenbroich, Rheinland) vara, där
färgbadet icke blott går i båda riktningarna och under
fullständigt utestängande av luften, utan det låga
cylindriska färgkärlet samtidigt är anbragt på en
vertikal axel och tjänstgör som centrifug. Denna
och alla liknande apparater med vakuumanordning
och möjlighet att förhindra luftens tillträde, äro av
stor vikt vid användningen av de moderna
svavel-och kypfärgerna (indigo-, thionidigo- och
indianthren-grupperna), vilka i reducerat tillstånd fixeras på
textilfibrerna.
Vad konstruktionsmaterialet i alla dessa
apparater beträffar, så är det naturligtvis beroende på
färgmetoderna. Eftersom ull och yllevaror nästan
uteslutande färgas i kokande, surt bad, måste dessa
apparater vara syrebeständiga, vanligtvis av koppar,
likaså ångrören, pumpar o. d. av brons. Ofta äro
delar av apparaterna av trä för att spara
kostnaderna. Järn är skadligt, tillsammans med syran
verkar det reducerande och därigenom förstörande
på färgämnena. Bomull däremot färgas i neutralt
eller svagt alkaliskt bad, här kunna således
apparaterna vara av järn. Endast för bomullsfärger, som
efter diazotering framkallas på själva fibrerna,
fordras kopparapparater, då ju saltsyra användes vid
diazoteringen.
En färgning består ofta av flera operationer med
olika bad efter varandra. Vid de gamla metoderna
måste färggodset för varje operation hävas ut, nytt
vatten tillsättas, uppvärmas o. s. v. Vid färgning i
apparater stannar varan i apparaten, endast baden
bytas om, vilket går hastigt genom centrifugalpumpar;
baden pumpas vanligen upp i cisterner och kunna
användas på nytt. Apparaterna spara dels
arbetskraft och tid; när man förr färgade 2—4 partier på
en dag, gör man nu 5—8 och med hälften eller Vs
av arbetareantalet; vidare spara de vatten, en viktig
sak i många, ja, de flesta färgerier. En annan stor
fördel vid apparatfärgningen är, att materialet ligger
packat och ej är i rörelse, särskilt har ull ej
tillfälle att filta i hop såsom vid kokning i öppna
kittlar; denna filtning förstörde förr mycket mate.iial
genom den förorsakade större spinnförlusten. I de
moderna apparaterna färgas t. o. m. den mjuka
kamullen i de alkaliska kyperna, utan att undergå
någon slags ofördelaktig förändring. För övrigt må
tilläggas, att ullen numera behandlas vida
skonsammare än förr, särskilt sedan man i största
utsträckning övergått till den enbadiga kromfärgningen,
vid vilken först färgningen sker och sedan betningen,
den senare i samma bad och på en halvtimme.
Förr användes samma metod som vid färgning med
naturfärger, först betning (1—1 x/s timme) och sedan
färgning, alltså minst 2—3 timmars kokning!
(Forts.).
Restaureringen av John Ericssons
minnesvård. Länsstyrelsen i Karlstad har hos K. m:t
hemställt att på tilläggsstat för år 1923 anvisas 15 750
kr till restaurering av den på Filipstads och
Färnebo församlingars kyrkogård uppförda minnesvården
över John Ericsson. Genom landshövding Ungers
i Karlstad åtgärder har på enskild väg insamlats
andra hälften av det behövliga beloppet eller 15 750
kr, varigenom alltså det förut av riksdagen
uppställda villkoret uppfyllts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
