Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
IN D USTRITIDNINGEN NORDEN 2
Tillkomsten av dessa tusentals syntetiska
färgämnen med deras oftast enkla användningssätt
omskapade hela färgeritekniken. De naturliga färgerna
utträngdes så småningom och användas numera i
stort sett mera undantagsvis. Detta hör man ofta
beklagas under det påståendet, att tjärfärgerna vore
mindre hållbara än de naturliga. Detta är så till
vida ett misstag, som det finnes både hållbara och
icke hållbara tjärfärger, och att man kan erhålla
vilken grad av hållbarhet man önskar, om man blott
betalar priset. Häri ligger nämligen knutpunkten.
Hela den moderna textilindustrien vore otänkbar
utan tjärfärgerna: massor av gods skola färgas snabbt,
billigt och i bestämda nyanser och med vissa
bestämda egenskaper. Om vi se på vår
beklädnadsindustri, så är ju den tiden tämligen förliden, då en
kostym gick i arv från fader till son i två à tre led!
Tvärtom gör sig den tendensen allt mer gällande,
att »modesakerna» skola vara billiga, de behöva
endast hålla en säsong eller två, sedan äro de
omoderna. På dylika nedlägges ej samma arbets- och
materialkostnader som på bättre herr- och
damkläder, som skola användas under år framåt.
Färgernas hållbarhet avpassas efter de fordringar, som
ställas på varorna, och efter de priser, dessa komma
att betinga. Det är således i allmänhet kundens
eget fel, om han ej erhåller det bästa — och
betalar priset därför. Tjärfärgerna kunna alltså med
glans taga upp tävlan med de naturliga färgerna.
Det var ej de förras fel, att de kommo i så svårt
vanrykte genom okritisk användning för mattor och
andra textilier i orienten. Felet var snarare de
orientaliska mattvävarnas användning av materialet
utan någon som helst urskiljning, deras
beklagansvärda förtjusning i de mest skrikande och i ögonen
skärande färgsammansättningar, vilka ej voro möjliga
med de mer diskreta och dämpade naturfärgerna. Jag
har på ort och ställe haft tillfälle studera såväl
tjär-färgernas riktiga användning som deras missbruk.
Om vi nu övergå till själva färgningen, så var
ångans införande den första och väl största
förbättringen. Med dess tillhjälp kunde man reglera
temperaturen och ekonomisera med värmen på ett helt
annat sätt än förut. Innan ångan ersatte den öppna
fyren måste också all kokning ske i dyrbara
kopparpannor, nu kunde i stället träkar användas, i vilka
ångrören leddes in på lämpligt sätt.
Förr färgades textilgodset nästan uteslutande i
form av garn eller färdigvävda tyger. Tyg- eller
styckefärgningen är den enklaste och tillgår så, att
ändarna av stycket sys ihop över en över färgbadet
befintlig haspel, som under färgningen hålles i gång,
så att stycket ständigt är i rörelse och ändrar läge.
Det är nämligen en genomgående princip vid så gott
som all färgning, att materialet — eller färglösningen
— skall vara i rörelse för att färgen skall bliva
jämn. Styckefärgningen har ej förändrat sig i
princip, endast appax-aterna hava moderniserats och
drivas numera naturligtvis med maskinkraft.
Detta gällde huvudsakligen ylletyger. För
bomullsvaror har man numera ofta övergått till den s. k.
jiggern, i vilken varan i full bredd över flera
ledrullar föres genom färgbadet och rullas upp på
motsatta sidan. När hela stycket nått hit, omkastas
mekanismen (ofta automatiskt) och stycket rullar
tillbaka på den första rullen. Vid färgning med
sulfin- och kypfärger, vilka oxideras i luften, äro
samtliga rullar nedsänkta under färgbadets yta. För
ljusa nyanser användes ett ännu enklare förfarande :
tyget löper genom den s. k. »klots»-maskinen och
passerar endast en gång färgbadet.
Garnfärgningen är ett både svårt och tidsödande
arbete. Garnhärvorna hänges över käppar, så att
större delen av härvan ligger i färgbadet.
Upphäng-ningspunkterna måste allt som oftast ändras och
det är intet lätt arbete att i ständig följd lyfta de
tunga, heta härvorna över det kokande badet. Så
utföres emellertid än i dag den mesta garnfärgningen,
fastän man genom olika apparater sökt ersätta
handarbetet. Dels har man packat garnhärvorna i
apparater såsom vi strax skola se betr. lös bomull och
ull och låtit färglösningen cirkulera genom godset;
dels har man försett de ovan nämnda käpparna
med någon slags utväxling och medelst maskinella
anordningar hållit dem i rörelse. I den engelska
Klauder-Weldons garnfärgningsmaskin äro
garnkäpparna fästa i periferien av ett stort dubbelhjul, andra
ändan av härvorna på käppar snett inåt mitten.
Hjulet roterar långsamt och för färggodset genom
färgbadet, som endast betäcker hjulets nedre del.
Under gången rotera även käpparna, så att
upp-hängningspunkterna ständigt ändras. Det hela är
inbyggt under en huv, så att ingen värme går
förlorad och garnet ej hinner avkylas under passagen
över färgbadet. Jag såg i ett av kontinentens största
lönfärgerier ett helt batteri av dylika kolossala
maskiner med stor kapacitet (ca ett ton garn pr apparat
och dag) — ja, jag tror mig aldrig, varken förr eller
senare, sett färgapparater, som så imponerat på mig,
som dessa väldiga garnfärgningsmaskiner.
I de nyaste universal-ull-färgningsapparaterna
efter Krantz’ system öppnas den höga, skåpliknande
apparaten från sidan och man hänger in garnet på
käppar i flera våningar över varandra. Sedan
dörrarna stängts pressas färgbadet från ett angränsande
rum i apparaten med tillhjälp av en pump
omväxlande uppifrån och ned eller nedifrån och upp
genom garnet. Denna princip är densamma som länge
använts vid färgning av lös ull och bomull; det nya
är, att appax-aten kan öppnas från sidan och
beskickas med såväl löst ull som garn, kops o. dyl.
Alla dessa metoder äro särskilt lönande, när det
gäller yllegarn, men när det blir fråga om det
billigare materialet bomull, har man försökt att kringgå
hela denna garnfärgning i härvor på så sätt, att man
färgar garnet på ett, man kan kanske säga
»naturligt» fabrikationsstadium. När garnet kommer från
spinnmaskinen, är det uppspolat på papp- eller
metallhylsor i form av garnspolar eller kops, som
de numera kallas, eventuellt också i form av
korsspolar, som sedan gå direkt till väveriet. Man kan
också taga materialet från förspinnmaskinen eller
på andra tidiga stadier och färga det, upprullat på
bobiner. När man lärt sig färga garn direkt i
kops-eller annan dylik form, undvek man ju
omhasp-lingen till härvor, den mycket handarbete fordrande
färgningen av dessa samt event. spolning till kops
igen. Den äldsta färgmetoden för kops torde
skum-fårgningen vara. Man använde en med något såpa
tillsatt koncentrerad färglösning, som endast betäckte
ångrören och stod 15—20 cm över bottnen på
färgkaret. Strax ovan färgbadets yta låg en nät- eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
