Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 IN D USTRITIDNINGEN NORDEN
225
tre moderlututspädiiingar i st. f. fyra efter
varandra.
Vid införandet av kalkoxidpulvret i
fabrikationen var det två saker, som Stämmer fann högst
beaktansvärda. Dels måste han tillsätta mycket
mera kalkpulver än som motsvarade den vanliga
kalkhydrattillsättningen, dels måste han borttaga
överskottet av olöst kalk, innan han uppkokade
den kalkmättade sackaratlösningen, i annat fall
uteblev sackaratfällningen eller också blev den mycket
ofullständig.
Ehuru, då han använde kalkpulver,
sockerförlusterna i den bortrinnande moderluten hade varit
ovanligt små, så visade sig ändå stora förluster,
när utbytesberäkningarna utfördes.
Huru hade dessa sockerförluster uppstått?
Han började söka efter dem i det avfiltrerade
kalköverskottet, och där fann han det borttappade sockret!
Det stod nu genast klart för honom, att
kalkpulvret oaktat den låga temperaturen ingått en
kemisk förening med sockret.
Av en ren tillfällighet hade han således gjort en
för sockerindustrin betydelsefull upptäckt.
Med tillhjälp av sin assistent, herr M. Schmitz,
utarbetade han nu en ny metod att helt och hållet
på kalla vägen framställa trisackaratfällningar. Han
var färdig därmed år 1881 och tänkte patentera
metoden, men dröjde därmed så länge, att Steffen
hann före honom. I februari 1883 inlämnade denne
sin patentansökan på precis samma metod och fick
patent därpå påföljande år.
Metoden, som fick namnet »Steffens
Ausschei-dung» väckte stort uppseende inom sockervärlden, då
den blev bekant. Den utmärkte sig också framför
alla andra genom sin enkelhet, reaktionen gick
»glatt», gav stort utbyte och anläggningskostnaden
var jämförelsevis låg. Det var därför icke
underligt, att så många råsockerfabriker, allrahelst som
det därav framställda sockret undgick beskattning,
genast lade sig till med en »Ausscheidung».
Och Steffen förtjänade en förmögenhet.
Men sä ändrades år 1892 i Tyskland
beskattningen vid råsockerfabrikerna. Man övergick från
beskattning av råvaran till beskattning av
produkten, vilket hade till följd att nästan alla
melassav-sockringsanstalter enligt ovannämnda metoder
nedlades.
Här i Sverige hade Steffen år 1890 fått
ogiltig-förklarat sitt patent på grund av att han uraktlåtit
offentligen utöva detsamma. Det stod sålunda var
och en fritt att arbeta därefter. Trelleborgs och
Säbyholms råsockerfabriker läto därför genast bygga
sådana anläggningar. Huvudorsaken till intresset
för dessa sackaratanläggningar var naturligtvis, att
vi här i landet vid denna tid ännu hade
råvarube-skattning.
Vid sådana melassavsockringsfabriker,
kombinerade ined råsockerfabriker hade det icke varit
brukligt, att någon särskild kemist anställdes. Det
var ju blott få undersökningar per dag, som
behövde göras: på den avrinnande moderlutens
sockerhalt och på det utfällda trisackaratets halt av socker
och kalk. Anläggningen betraktades därför bara
som en station till huvudfabriken.
Jag hade nyss kommit hem från en 5
månaders sejour i Tyskland, där jag under denna tid
haft den ansträngande befattningen som nattkemist
vid Weferlingens råsockerfabrik och sökte nu
kemistbefattningen vid den under byggnad varande
Örtofta råsockerfabrik, belägen alldeles intill mitt
fädernehem, men jag fick den ej. Jag blev i stället
av fabrikens högsta tekniska chef dir. C. Tranchell
i Landskrona erbjuden kemistbefattning vid den
under anläggning varande steffenska ausscheidungen
i Säbyholm. Anbudet antog jag, icke inseende, att
jag härigenom oförmärkt avlägsnades från
råsockerfabrikationen. Min från början närda plan att
arbeta inom råsockerfabrikationen, som då just hade
här i Sverige sitt genombrott, blev jag härigenom
tvungen att uppgiva.
För att sätta mig in i det praktiska
tillämpandet inom den steffenska metoden reste jag på egen
bekostnad till Tyskland och studerade den vid
Hämdens sockerfabrik. De första dagarna i november
1890 kom avsockringen vid Säbyholm i gång.
Av-sockringen i Trelleborg hade börjat några dagar
tidigare och, ehuru anläggningarna voro så gott som
av samma storlek, hade sistnämnda sockerfabrik
icke brytt sig om att anställa någon särskild kemist
för sackaratanläggningen.
Redan från början kom anläggningen i
regelbunden drift. Jag fick därför god tid över och
beslöt att så mycket som möjligt undersöka metodens
kemiska sida, allra hälst som det knappast fanns
mera än patentlitteraturen i ämnet att tillgå.
Mitt första experiment gick ut på att undersöka
reaktionsförloppet i de s. k. »kylmaischarne», i
vilka sackaratfällningen utfördes. Kylmaischarne
bestodo av upprättstående cylindriska kärl, försedda
med tubkylare och kraftiga omrörare. Varje
kyl-maisch var så stor, att man kunde avsockra 200—
250 kg melass på en gång, och kalkpulvret
tillfördes melasslösningen i portioner om ca 8,5 kg. Jag
undersökte fällningens fortskridande för varje gång
jag tillsatt en sådan portion och uttog en liten
stund efter tillsättningen ett prov, som filtrerades.
Filtratet undersöktes på socker och på kalk (CaO).
Då 20 portioner liade tillsatts, var sackareringen
färdig. Utom tillhörande analyser å kalk och socker
antecknades fällningens utseende och filtrerbarhet
hos de olika proven. Till att börja med var det
endast större kalkpartiklar och något litet siam
troligen av organiska föroreningar, som stannade kvar
på filtret. Filtreringen gick någorlunda lätt. Efter
9:de portionen uppstod en stark voluminös fällning,
ett gelé, liknande nyss utfällt aluminiumhydrat, som
filtrerade till ytterlighet dåligt. Fällningen förblev
voluminös till prov nr 17, då den med ens ändrade
karaktär och började filtrera bättre. Fällningen fick
även ett annat utseende, den blev mera kristallinisk,
filtrerade allt lättare efter varje prov och efter den
20:de portionen, då sockerhalten sjunkit till 0,48 %
gick filtreringen utmärkt.
Förloppet åskådliggjordes grafiskt, se omstående
figur 1, på följande sätt:
På X-axeln avsattes, med lika stort avstånd
mellan varje, de olika kalkportionerna, under det
att på Y-axeln avsattes såväl socker- som kalkkalt
i filtratet. På detta sätt erhöllos två kurvor, den
ena, CaO-kurvan har i figuren angivits streckad och
den andra sockerkurvan, heldragen. Det framgår
av figuren, att CaO-kurvan har ett maximum, som
uppnås just då det i lösning befintliga sockret börjar
utfalla som sackarat. Detta ägde rum vid den 9:de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
