Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
IN D USTRITIDNINGEN NORDEN 250
Lättare hantering av tunga verktyg.
Vid mekaniska handverktyg, t. ex. pneumatiska
borrmaskiner och hammare, måste arbetaren använda
sin muskelkraft för två olika ändamål, nämligen dels
för att bära verktyget helt eller delvis, allt efter som
arbetsstycket är beläget, och dels för att trycka
verktyget mot arbetsstycket. Vid större verktyg erfordras
så stor kraft, att arbetaren icke kan förlita sig på
enbart händer och armar. Vid borrmaskiner och
nithammare brukar arbetaren trycka bröstet,
skuldrorna eller höften mot verktyget. Detta låter sig
göra, enär vid dessa verktyg blott en fortskridande
rörelse i borr- eller nitaxeln skall äga rum.
Nit-eller borrhålet måste emellertid vara beläget
någorlunda tillgängligt, om arbetaren skall kunna sköta
verktyget på detta sätt. Vid andra verktyg, såsom
mejselhammare, varest arbetsstället ofta förändras,
hava händerna och armarna full sysselsättning att
styra verktyget. Skulle härvid arbetaren t. ex.
därjämte trycka mot verktyget med höften, så förhindras
verktygets inriktande.
Dessa omständigheter hava föranlett R.
Goldschmidt att konstruera en anordning, varå Det
Tekniske Forsøgsaktieselskab, Charlottenlund, Danmark,
i Sverige erhållit patent (nr 54783). Anordningen
tillåter användandet av starkare muskler i kroppen
för verktygets uppbärande och tryckande mot
arbetsstycket, utan att därvid verktygets noggranna
inställning med tillhjälp av arbetarens händer och armar
oinöjliggöres. En utföringsform visas i vidst. figur.
H är en mekanisk
hammare, M mejseln
och W arbetsstycket.
Vid hammarens kåpa
finnes en arm A
anbragt, och denna är
försedd med fördjupningar
för en tryckstång B.
Denna stång kan vid
sin andra ände med
tillhjälp av ett flänsartat, plant stycke hållas tryckt
mot arbetarens bröst eller skuldra. Tryckstången
kan även vara vridbart fäst vid en skulderrem eller
vid hammaren. Mejselspetsen bildar en
vridnings-axel för verktyget i dess helhet. När stången B
tryckes mot armen A med kraften B, åstadkommes
icke blott ett arbetstryck P mot arbetsstycket, utan
även ett vridningsmoment a ■ /?, som motverkar det
av hammarens vikt Q uppkomna vridande momentet
kring samma vridningsaxel. Verktygets styrning sker
med tillhjälp av handtaget C och kan äga rum
obehindrat tack vare den eftergivande
uppbärningsan-ordningen. I tryckstången anbringas en fjäder D.
Längden av tryckstången låter sig lätt avpassa
med tillhjälp av en omställbar spets S eller genom
olika insatsstycken etc. Stången är teleskopiskt
utförd eller hopfällbar. Fjädern kan hållas fastlåst
i spänt läge medelst ett bajonettlås eller med hakar
X och med dessa samverkande krokar Y på var sin
förskjutbara del av stången. När arbetaren påverkar
tryckstången med ena skuldran, utlöses denna
låsanordning automatiskt eller också kan den utlösas
för hand. Är stången B vridbart fäst vid en
skulderrem ocli vid kåpan II, så uppbäres denna under
arbetet av stången. G. W.
(Insänt).
Kritiken mot WEX-systemet.
Slutreplik till professor Langlet.
Den diskussion rörande WEX-systemet, som
sedan slutet av föregående år pågått i denna tidnings
spalter, har som bekant öppnats av prof. Langlet av
det föregivna skälet, att ur vetenskaplig synpunkt del
vore nödvändigt rätta några av de mest
ovederhäftiga och oriktiga påståenden, som lämnats i en av
oss verkställd utredning rörande elektrisk
ljusbågssvetsning. Redan herr Langlets första inlägg kom
oss emellertid att misstänka, att det säkerligen var
helt andra motiv, som förestavade hans åtgärder i
denna sak. A ena sidan är ju herr Langlet
ingalunda någon vetenskapens grand old man på
förevarande område — han är som bekant professor
i kemi och kemisk teknologi vid Chalmers Tekniska
Institut, och elektrisk svetsning faller sålunda
fullkomligt utanför hans fack — varför det ingalunda
syntes oss föreligga anledning att det just skulle
behöva åvila honom att i förevarande fall
tillvarataga vetenskapens intressen. A andra sidan
överflödade hans inlägg av personliga utfall och
förlöpningar mot vårt företag, vilket väl näppeligen brukar
förekomma vid ärliga och opartiska vetenskapliga
diskussioner. Att dessa våra misstankar voro fullt
riktiga har ju utan fråga klargjorts av hans senaste
inlägg. Han har nu helt och hållet kastat masken.
Det är icke längre fråga om vetenskap, det gäller
i stället för honom att till varje pris komma vårt
företag till livs. Därom kan inte råda minsta
tvivel. Och han har i dylikt syfte givit sitt
temperament fritt lopp, ett temperament som åtminstone
den 24 maj 1923 (datum för lians genmäle) måste
hava varit rätt så obalanserat. I varje fall hava
vi aldrig tillförne i en facktidning läst en sådan
samling invektiv, insinuationer och vantolkningar,
som innefattas i detta hans senaste opus.
Sedan vi vederlagt alla hans s. k. sakkunniga
påståenden och kunnat till stöd för vår uppfattning
angående svetsningsförloppet vid användning av
växelström åberopa ett uttalande av en sådan
världsberömd auktoritet som mrs Ayrton, avfärdar herr
Langlet hela spörsmålet under motivering, alt det
är lönlöst fortsätta striden i den hittills använda
formen. »Den icke fackkunnige läsaren bör ju
knappast veta att endast mina påståenden äro med
verkliga förhållandet överensstämmande» förklarar herr
Langlet. Detta uttalande av en på
svetsningsområdet oerfaren man är i sanning oblygt. I stället
skall striden nu föras efter andra linjer. Herr
Langlet skall börja skaffa belägg för sina åsikter.
Sannerligen skulle det icke hava varit synnerligen
lyckligt för herr Langlet, om han från första början
velat slå in på denna verkligt förnuftiga bog. Han
hade då kunnat bespara sig många omdömeslösa
och ovederhäftiga uttalanden. Efter fyra månaders
sökande har han nämligen endast kunnat prestera
ett enda s. k. belägg, vilket — tyvärr för honom —
också det är felaktigt.
Han påstår att vår luftgapsregulator redan skulle
vara känd genom engelsmannen Holslags patent.
I verkligheten äro de båda regulatorerna emellertid
högst väsentligt olika, men hava vi numera ingen
anledning att för konkurrenter eller deras hand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
