Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63 INDUSTRI TIDNINGEN NORDEN
faller i rännan n". Flänsen fastsitter emellertid
fortfarande vid den övriga ämnesbanan. Vid nästa
frammatning införes flänsen emellan knivarna o1 och o2 och
avskäres, varvid den nedfaller i rännan o3. Kniven o är
fäst vid pressens rörliga del, vilket även är fallet med
stansarna i och n, medan kniven o2 är fäst vid
motlag-ret m1, vid vilket dynorna l1 och n1 äro justerbart
anbragta.
Såsom synes av fig. 2 göres maskinen av sådan
bredd, att ett flertal ämnesbanor kunna framföras sida
vid sida, i vilket fall naturligtvis rullarna, metallbads-
behållaren, uppvärmningskammaren och knivarna etc
göras av en motsvarande bredd.
Enär ämnet vid sin passage emellan rullarna b
såväl som emellan rullarna k utsättes för en sträckning
eller förlängning måste dessa rullars periferihastigheter
regleras (t. ex. genom kuggväxel r), så att delarna a1 i
ämnesbanan i alltid med säkerhet inkomma noggrant i
fördjupningarna k2 i rullarna k. Maskinen kan drivas
från en kraftkälla på vanligt sätt under förmedling av
ett svänghjul t och erforderliga transmissioner.
K. Nn.
Lagermetaller med bly som huvudbeståndsdel.
De allmännast använda lagermetallerna äro
röd-metall och vitmetall. Rödmetall består i huvudsak av
en koppar-tenn-legering, i vilken tennet inom vissa
gränser kan ersättas av bly eller zink. Med vitmetall
förstår man en legering av tenn, antimon och bly med
en ringa halt koppar.
I egenskap av en väsentligt hårdare metall
motstår rödmetallen stötvis upprepad påkänning bättre än
vitmetall, som så småningom förstöres genom
upprepade starka stötar. Men rödmetall är å andra sidan
känsligare för otillräcklig smörjning. Vid metallisk
beröring mellan lager och axel bortslitas de finaste
kornen av legeringens hårda beståndsdelar, vilka
verka såsom smärgel på axel och lager. En väsentlig
ökning av friktionen och temperaturen inträder. När
denna stegrats över en viss gräns, minskas smörjoljans
smörjande förmåga mycket avsevärt. En metallisk
beröring mellan axel och lager i ökad grad uppstår, och
detta medför en ökad avslitning av legeringens
beståndsdelar, vilket har till följd en ytterligare stegring
av friktionen och temperaturen, varigenom lagret
slutligen förstöres.
På helt annat sätt förhåller sig vitmetall.
Slitningen inskränker sig här vid metallisk beröring
nästan uteslutande till legeringens mjukare
beståndsdelar. De hårdare kristallerna, som ligga lagrade i den
mjukare grundmassan, tryckas djupare in i denna, ökas
därför i lagrets löpyta och bilda en mot slitning
motståndskraftigare arbetsyta. Av denna anledning
föredrages vitmetall för många ändamål framför rödmetall.
Emellertid smälta de lättast smältbara
beståndsdelarna i en blyhaltig vitmetall redan vid 184°C. Vid
otillräcklig smörjning eller stark belastning av ett
lager vid t. ex. en järnvägsvagn ökas temperaturen lätt
upp till 200°C eller däröver; till följd av denna
temperaturökning börja den blyhaltiga vitmetallens lättast
smältbara beståndsdelar att mjukna, och lagermetallen
ger efter för det lagret belastande trycket, till dess icke
längre vitmetallen bär upp axeln, utan denna kommer
i beröring med de av brons, gjutjärn eller stål
bestående ytterskålarna i lagret. Till följd härav uppstår ofta
vid vagnsaxellager mecl blyhaltig vitmetall varmgång,
under det att vid lagert med fullkomligt blyfri vitmetall,
vilkens lättast smältbara beståndsdelar smälta först vid
230° C, varmgång mera sällan inträder. Men blyfri
vitmetall, vilken har en jämförelsevis hög tennhalt, är
på grund av tennets höga pris dyr. Man har därför
sökt att komponera en legering utan tenn, som skulle
kunna ersätta tenn-vitmetall för lager.
Efter ingående försök har professor Mathesius i
Charlottenburg enligt Glasers Annaler funnit att
kalcium, strontium och barium med bly bilda bestämda
kemiska föreningar av typen Pb3 Ca, vilka äro lösliga
i bly och kristallisera vid stelnandet en viss tid, innan
grundmassan övergår i fast form. Kristallerna hava
ungefär samma hårdhet som tenn-antimon-kristaller
med ungefär 50 % tennhalt. En viss del av
föreningarna förblir emellertid i grundmetallen i lösning och
verkar därigenom att denna blir hårdare. På grund av
dessa försök framställdes av Mathesius först en ny
vitmetall, benämnd kalciumlagermetall bestående av 2,75
% kalcium, 2 % tenn, 2 % koppar, 1,2 kadmium, resten
bly. ’
Denna metall har vid fleråriga prov i stor skala
visat sig vara väsentligt överlägsen de hittills använda
tenn-vitmetallerna. Enär den tyska
riksbanförvaltnin-gen önskade en lagermetall utan någon tennhalt och en
viss känslighet mot överhettning vidlådde den nya
lagermetallen på grund av närvaron av kadmium,
utexperimenterades en annan kalciumlagermetall av
följande sammansättning: cirka 1,75 % kalcium, cirka 1 %
strontium, cirka 1 % barium, cirka 1,5 % koppar (i
form av Cu4Ca), resten bly. Legeringen av denna
sammansättning skall vara i hög grad okänslig mot
överhettning. Dess gjuttemperatur ligger vid ungefär 650°
C. Den föres nu i handeln av firman Schaefer u.
Schael i Breslau.
Ännu en annan på samma princip grundad
lagermetall har förts i marknaden av Metallurgische
Ge-sellschaft i Frankfurt a. M. under namn »lurgi»-metall.
Metallen innehåller 2,8—3,5 % barium, 0,5 % kalcium,
0,25—0,35 % natrium, resten bly. Lurgimetallen måste
upphettas till 420°C för att kunna gjutas. Men den
förlorar sin hårdhet om den upphettas över 450°C. Då
ögat icke är i stånd att uppskatta denna temperatur,
som ligger under rödglödgningstemperatur, efter
metallens färg, är det nödvändigt att utföra smältning under
kontroll av temperaturen med pyrometer. Den ringa
temperaturdifferensen 420—450° C försvårar naturligtvis
arbetet. Den smälta metallen är mycket tunnflytande
och utfyller därför mycket väl formen, men denna
egenskap är också orsaken till att det icke lyckats att giva
metallen en tillsats av koppar, ty varje här
ifrågakommande kopparlegering skulle redan vid temperaturer,
som ligga över 450°C, utkristallisera ur metallen och
till följd av sin lägre specifika vikt stiga upp till
metallbadets yta och gå i slaggen.
Båda de ovan nämnda metallerna fordra särskilt
vid insmältningen en mycket sorgfälligare behandling
än de hittills använda tenn-vitmetallerna, enär de på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
