- Project Runeberg -  Industritidningen Norden / Femtioandra årgången, 1924 /
249

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

249 , INDUSTRITIDNINGEN NORDEN



Av dessa liar vid V|älkomman konstaterats, dels att
fyndigheten trots oregelmässigheten i dess översta del
har en regelbunden utsträckning mot djupet till mera
än 600 m. under malmens utgående i dagen, räknat
efter donläget, dels att dess sidostupning även mot
djupet är detsamma som på högre nivå, samt slutligen att
malmen till nämnda djup har samma generella
egenskaper som på högre nivåer.

Beträffande malmens kemiska och mineralogiska
beskaffenhet förefinnas inga väsentliga, olikheter intill
det största nådda djupet.

Borrningen har visat, att de geologiska
förhållandena och speciellt det till synes regellösa uppträdandet
av gneis, granit och anrikningsgods i malmen samt
magnetitsamlingar i gneisen äro likartade från dagen
mot djupet, så långt borrhålet nått.

Resultaten av djupborrningarna i Malmberget
hava icke i någon mån jävat den uppfattningen rörande
malmfyndigheternas i Malmberget utsträckning mot
djupet som uttalats i den för 1913 års riksdag
framlagda malmfältsbeskrivningen, nämligen att man utan fara
för överskattning kan räkna med ett djupgående intill
500 m under malmfältets nollpunkt. De hava också
visat att de resp. fyndighetemas generella karaktärer med
hänsyn till mäktighet, malmkvaliteter,
gråbergsinne-slutningar, sidostupning etc. äro i stort sett likartade
med de vid undersökningarna nådda djupen.

Ny igångsättningskatapult för flygmaskiner.

Förenta staternas marin har framgångsrikt avprovat
en ny aeroplankatapult, varvid krut användes för att
giva aeroplanet initialhasrtighet i stället för
komprimerad luft, meddelar Svensk-amerikanska nyhetsbyrån
efter Science Service. I den nya typen har
katapultkanonen en piston som står i förbindelse med en liten vagn.
Vagnen, som uppbär aeroplanet, löper på 40 fot långa
skenor på slagskeppets däck. När skottat avskutes
löper vagnen med en hastighet av 60 miles i timmen fram
på spåren och hejdas vid deras ändpunkt av buffertar.
Det medföljande för full motor gående aeroplanet
frigöres och fortsätter för egen maskin. Vid de nu
verkställda försöken användes ett ensitsigt scoutnionoplan av
hydroplantyp. När planet lämnade katapultvagnen
fortsatte det sin bana utan att det minsta sänka sig. Då
aeroplanen hittills alltid sänkt sig har man därför
behövt så hög resning på spåren, att katapulterna visade
sig oanvändbara för flera fartygstyper. Ett företräde
för krutkatapulten framför den med komprimerad luft
ligger i den hastighet och lätthet varmed flera aeroplan
kunna utslungas. Den tidsförlust, som åsamkats av
tankarnas fyllande med komprimerad luft är nu
bortelimi-nerad. Likaså behövas icke längre de skrymmande och
tunga luftkompressorerna, Alla aeroplanförande fartyg
konnna att successivt utrustas med katapultkanoner.

Ny oljeelektrisk lokomotivtyp. General
Electric Co. och Ingersoll-Rand Co. ha tillsammans
fullbordat byggandet av en ny typ elektriskt lokomotiv
med oljebränsle, vilket är det första av sitt slag i U. S.
A., meddelar Svensk-amerikanska nyhetsbyrån.
Lokomotivet skall användas i växlingstjänst och skall
underkastas sina första praktiska prov i New York
Centralens fraktstation vid 111 :te gatan. Maskineriet
består av en 300 hkr oljemotor från Ingersoll Rand Co.,
direkt förenad med en 200 kilowatts General
Electric-generator, varifrån strömmen ledes till fyra
Hm-840-motorer, en på vardera av lokomotivets fyra axlar.
Installationen väger 60 ton.

Elektrolytisk framställning av
aluminium enligt Sieurin.

Vid framställning av aluminium enligt den vanliga
elektrolysmetoden beskickar man, som bekant, varje
elektrolyskärl i serien periodiskt med aluminiumoxid.
Detta medför de olägenheterna, att man icke kan
använda sig av annat än ytterst ren aluminiumoxid, samt att
arbetskostnaderna för beskickningen bliva onödigt höga.
Dessa olägenheter undvikas, genom att oxiden
beskickas antingen i den första eller i några av de första
kryo-litbaden i serien eller ännu bättre genom att oxiden
upplöses till önskad halt i en utanför elektrolytcellerna
befintlig särskild smältugn, varifrån
kryolit-aluminium-oxidsmältan antingen får automatiskt inrinna i
cellsy-steniet eller tid efter annan intappas i detta. Från den
sista cellen i systemet uttappas kryoliten och användes
för upplösning av ny mängd aluminiumoxid. Cellerna
äro förenade med varandra på sådant sätt, att smältan
kan i en långsam strijjpi rinna från den ena cellen till
den andra. Föreningen mellan de olika cellerna är
framställd av vid elektrolyttemperaturen oledande eller
svårledande ämnen, vilka givetvis icke få vara av sådan
beskaffenhet, att elektrolytsmältan kan förorenas
av dem.

Ifrågavarande beskickningssätt, vilket patenterats
i Sverige under nr 56 767 av S. E. Sieurin, Höganäs,
medför betydande besparingar i arbetskostnaden för
beskickandet och en förenkling av övervakandet av
driften. Vid aluminiumelektrolysen, sådan den nu
bedrives, varierar motståndet hos badet avsevärt med den
olika oxidhalt detta vid olika tidsperioder givetvis
kommer att liava. Härigenom måste så gott som varje cell
särskilt regleras. Vid Sieurins metod är badets
sammansättning i varje enskild cell städse nästan konstant
fastän givetvis varierande i de olika cellerna
sinsemellan, så att oxidhalten är högst närmast den eller de
celler, där oxidkryolitsmältan införes, och lägre ju längre
bort härifrån man kommer i cellraden.

En annan fördel med detta förfaringssätt är, att
en icke fullt rent oxid kan användas. Förfarandet
erbjuder nämligen möjlighet att utfälla föroreningarna i
oxiden, järn, kisel etc. i den eller de första cellerna
genom att där använda en så låg sönderdelningsspänning,
att aluminium ej utfälles. Härvid måste badet dock
upphettas, emedan strömspänningen ej är tillräcklig
för att hålla badet flytande. Detta kan ske på sådant
sätt, att smältan hålles så överhettad, då den tillföres
den eller de första elektrolytcellerna, att
genomsnittstemperaturen där under utelektrolyserandet av
föroreningarna blir högre än smältans smältpunkt. Ett
annat sätt är att i dessa celler periodiskt införa
alternerande växelström av tillräcklig potential för att
tillföra smältan den värmemängd, som behöves för att
hålla den flytande, och likström med så låg spänning, att
ej aluminium utfälles.

I istället för att anordna cellsystemet i en enda
serie kan man givetvis uppdela detsamma på två eller
flera mindre grupper. Vid indelning på två grupper sker
sålunda påfyllningen av elektrolytsmältan dels i
cellradens ena ände, dels i mitten av densamma.

G. W.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:00:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/indunord/1924/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free