Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 ,
INDUSTRITIDNINGEN NORDEN
Ny inventering- av de nordsvenska malmbergen.
Vilka högst betydande malmfyndigheter, som
finnas i nord-Sverige, framgår av en redogörelse för
resultaten av djupborrningarna i Kiirunavaara och
Gellivare malmberg, som av professor Walfr. Petersson
lämnats i senaste häftet av Järnkontorets annaler.
Kiirunavaara malmfyndighet har
upprepade gånger varit föremål för mer eller mindre
utförliga redogörelser, bland vilka särskilt må nämnas Hj.
Lundbohms »Undersökningar rörande
järnmalmstill-gångarne i Kiirunavaara och Luossavaara»,1 Per
Geijers avhandling: »Igneous rocks and iron ores of
Kiirunavaara» etc2 samt de av Walfr. Petersson till 1907
och 1913 års riksdagar avgivna redogörelserna.3
Genom dessa arbeten är känt, att Kiirunavaaras
malmfyndighet utgör en i stort sett enhetlig
malmkropp, som på en sträcka av ca 3 000 m sticker upp
Över jordbetäckningen och såväl i norr som i -söder
fortsätter under täckande jordlager. Den har ungefär
nord-sydlig strykning och ostlig sidostupning, tämligen
brant, men av växlande storlek i olika delar av fältet.
Malmen är bunden vid gränsplanet emellan två till sin
petrografiska karaktär skilda bergarter. I liggandet,
dvs väster om malmfyndigheten, är bergarten en
kvartsfri, i allmänhet grå.syenitporfyr, i hängandet en
kvartsförande, i regel röd porfyr (»kvartsporfyr»).
Malmkroppens gränser mot sidostenen äro i stort sett skarpa.
I närheten av malmen, ävensom inom spridda områden
på större och mindre avstånd från densamma, är
porfyren ofta genomvävd av sprickor, fyllda med
magnetit, hornblende m. m. De uppträda än enstaka och
äro då i allmänhet mycket smala, än i riklig mängd,
korsande varandra i olika riktningar, så att partier av
s. k. malmbreccia uppstå, vilka stundom innehålla
relativt stora stycken av malm.
Sedan 1913, då huvudsakligen malmbergets
norra hälft varit föremål för brytning, har pallbrytningen
i dagen sträckt sig fram över hela den icke jordtäckta
delen av fyndigheten till 60-—80 m avv. och i
malmbergets sluttning mot norr till 100—200 m aw.
Genom brytningen hava de gamla kullarnas toppar till
stor del försvunnit och kunna ej längre såsom förut
tjäna till orientering. På grund härav användes därtill
numera den s. k. profilbasen, som är lagd på bergets
östra sluttning parallellt med fyndighetens generella
strykningsriktning.
Genom arbeten åren 1913—1923 har fyndighetens
utsträckning och beskaffenhet på Luossajärvis
vattenytas nivå blivit till sina huvuddrag känd, och har det
därigenom blivit ytterligare klarlagt, att
Kiirunavaara-malmen utgör en fullt enhetlig malmkropp med
oavbrutet sammanhang. Visserligen har densamma drabbats
av flera förkastningar, genom vilka olika delar av
fyndigheten förskjutits i förhållande till varandra, men
förskjutningen har icke på något ställe varit så stor att
sammanhanget emellan delarna avbrutits.
Såsom av föregående utredningar är känt,
varierar ’ fosforhalten i Kiirunavaara-malmen inom mycket
vida gränser och man har vid brytningen särskiljt flera
med hänsyn till fosforhalten olika kvaliteter. Gränser-
1 Kungl. Civildepartementet XXIX (1898).
2 Stockholm 1910.
s Införda i J. K. A. 1907, sid. 240—267 och 1914, sid. 39—48.
na emellan dessa kvaliteter hava under årens lopp
något varierat, men under de senare åren hava i huvudsak
följande beteckningar använts:
A-malm: max. 0,040 % fosfor
B- » 0,040—0,10 > >
C- > 0,10—0,60 » >
D- » 0,60—2,00 > >
G- > över 2,00 > »
De nu slutförda undersökningarna hava visat, att
A-malmen intager väsentligt mycket större, del av
fyndigheten än man förut anat-
Malmfyndigheten i Kirunavaara sträcker sig med
i stort sett oförändrad karaktär till betydligt djup.
Sålunda visar Zenobiaprofilen i fältets nordligaste del, att
malm av stor mäktighet och renhet anstår på så stort
djup som ca 970 m under malmbergets topp eller ca
730 m under Loussajärvis vattenyta och detta i en del
av fältet, där malmen ej går upp i dagen.
Det mest uppseendeväckande resultatet av de senare
årens undersökningsarbeten och speciellt av
djupborrningarna i Kirunavaara är otvivelaktigt konstaterandet
av en betydande ökning på djupet av A-malmsmängden
på bekostnad av de fosforrikare malmkvaliteterna.
Denna ökning framträder inom vissa delar av fältet redan
på Sjötunnelns nivå. Beträffande malmens
beskaffenhet under Sjötunnels nivå ha de senaste
djupborrningarna visat, att även där mängden A-malm avsevärt
ökats mot djupet på bekostnad av den fosforrika
malmen samt att, om ock inom vissa områden malmen
visar en mycket växlande fosforhalt, dock i stort sett de
fosforfattiga och de fosforrika malmkvaliteterna synas
vara mera distinkt skilda från varandra än på högre
nivåer. Emellertid varierar inom vissa delar av
fyndigheten fosforhalten även mot djupet och detta stundom
inom mycket vida gränser: inom områden med mycket
låg fosforhalt träffas sålunda ofta större eller mindre
inblandningar av malm med mycket hög fosforbalt och
tvärtom.
Även kvalitetsberäkningarna ge vid handen att
Kirunavaara malmberg är i stånd att förse
järnhanteringen med mycket rika malmer av snart sagt vilken
fosforhalt som helst, och malmtillgångarna äro fullt
tillräckliga för tillgodoseende av det inhemska
malmbehovet även om exporten skulle ökas vida utöver den
hittillsvarande.
För förhållandena i Gellivare malmberg
hava mer eller mindre utförliga redogörelser lämnats
av bl. a. Hj. Lundbohm i Apatitkommissionens
berättelser 1890 och 1891, Axel Dellwik i Jernkontorets
Annaler 1906, sid. 259—320, A. Högbom i Guide till
1910 års geologkongress, och av Walfr. Petersson i de
till 1907 och 1913 års riksdagar avgivna redogörelserna.
I motsats mot i Kirunavaara förekommer malmen i
Gellivare malmberg som bekant i ett betydande antal
över en stor areal spridda malmlinser med växlande
stryknings- och stupningsförhållanden. Då en
fullständigare undersökning medelst djupborrning skulle kräva
väsentligt större penningmedel än som härför funnos
tillgängliga, beslöts från början att koncentrera
djup-borrningsarbetet på de tre största och på högre nivåer
bäst undersökta fyndigheterna, nämligen de vid
Välkomman, Tingvalls kulle och Kaptenslagret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
