Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utgives och redigeras av
ingenjör Chr. Sylwan.
Publikationsorgan för Svenska
Uppflnnareföreningen o.
Stockholms Allm. Teknikerförbund.
INDUSTRITIDNINGEN NORDEN
GRUNDLAGD 1872
Bilaga: Svensk Tidskrift ßr
Industriellt Rättsskydd, Patent
Varumärken m. m.,
innehållande av svenska patentverket
utfärdade patent m. m.
Nr 39___ STOCKHOLM DEN 24 SEPTEMBER 1924
Innehållsförteckningen■■ se sista textsidan.
Tillämpningen av enhetliga principer vid behandlingen av
patentansökningar.
Av generaldirektör E. O. J. Björklund.
I »Meddelanden från tyska
patentombudsförenin-gen juni—juli 1924» finnes intagen en artikel av
direktorn i tyska patentverket R. Lutter angående
enhetligheten i tyska patentverkets rättsskipning. Då denna
artikel erbjuder åtskilligt av intresse även för våra
förhållanden, har det synts mig lämpligt, att densamma
komme till en större offentlighet; och återges artikeln i
sina huvudsakliga delar häj nedan i svensk översättning.
»På senare tid har såväl i skrift som även vid
överläggningarna rörande ny patentlag i tyska föreningens
för industriellt rättsskydd arbetsutskott åter och åter
betonats, huru viktig enhetlighet i patentverkets
rättsskipning är och huru man med alla till buds stående
medel måste sträva efter att säkerställa densamma.
Otvivelaktigt är det en utomordentligt viktig uppgift
för patentmyndigheten att sörja för tillämpningen av
enhetliga principer vid behandlingen av
patentansökningar, och patentverkets ledning har städse bemödat sig
om att göra vad på den ankommer för att fylla denna
uppgift, Det kan ju icke råda något tvivel därom, att
det är en ovillkorlig förutsättning för en framgångsrik
verksamhet hos en lagskipande myndighet, att
sökandena kunna förlita sig på tillämpningen av fasta regler,
och i synnerhet, att de veta, att fordringarna från
myndighetens sida utmätas med samma mått för alla.
Denna likformighet bör emellertid under inga
förhållanden övergå till schablon. Det högsta målet för
varje lagskipning är rättsreglernas största möjliga
anpassning efter livets förhållanden. Finner en domare,
att omständigheterna i det föreliggande fallet äro
sådana, att en rättsregel, som dittills tillämpats på liknande
fall, icke passar för det förevarande, skall och måste
han söka regleringen av detta särfall i en annan
rättsregel. Ofta bliva dessa undantagsfall allt flera och
flera för att slutligen måhända giva upphov till nya
lagbestämmelser. En viss elasticitet i
rättstillämpningen är särskilt på patenträttens område av behovet
påkallad och kan icke anses stå i strid med fordran på
likformighet. Detta kan endast då sägas vara fallet, om
alldeles samma faktiska förhållande ena gången
bedömes så, andra gången så, vare sig detta beror därpå, att
den, som behandlar det senare fallet, icke känner till
beslutet i det tidigare, eller därpå, att han avsiktligt
avviker från detsamma därför att han icke gillar den i
det tidigare fallet uttalade rättsuppfattningen. Det förra
alternativet är skäligen ofarligt och kan förebyggas
genom att beslut av mera principiell betydelse göras
allmänt bekanta. Den egentliga svårigheten för
upprätthållande av en likformig rättsskipning ligger i det
andra alternativet. Ty här står friheten för en domare
att följa sin övertygelse gent emot budet om
likformighet. Hur högt än denna frihet må skattas, måste den
dock träda tillbaka för allmänhetens ännu viktigare
intresse av en likformig och därför pålitlig
rättsskipning. Det ligger i öppen dag, att det härvid icke endast
kommer an på själva domslutet utan på den
rättsuppfattning, som däri kommit till uttryck. Ett brott mot
principen om likformighet skulle alltså även då
föreligga, om grunderna för ett beslut stode i strid med ett
tidigare principiellt avgörande.
Bland medlen att tillvarataga enhetlighet i
rättstillämpningen i första instans står i främsta rummet en
kontinuerlig praxis i överinstansen. Men kontinuiteten
ensam är icke tillräcklig. Överinstansens rättsskipning
skall vara förebildande, skall verka uppfostrande.
Därtill hör, att den också verkligen principiellt avgör
principiella frågor och icke för att vinna ett snabbare och
mindre mödosamt avgörande går omkring
svårigheterna. Patentverkets besvärsavdelningar äro ju ofta icke i
det läge att kunna så ingående som Reichsgericht i
motiveringen till sina beslut dryfta tvivelaktiga
patenträtts-liga frågor. Det oaktat kunna de genom en möjligast
grundlig utredning i därför särskilt lämpade fall mycket
bidraga till att å patenverkets granskningsrotlar
befordra insikten i patenträttsliga frågor och därmed även
medelbart likformigheten i behandlingen av sådana frågor.
Bortsett från rättsfrågor kan besvärsavdelningen
även på ett annat område verka för likformighet, ett
område, där förhållandenas egen natur motverkar
uppställandet av fasta regler, nämligen vid bedömandet av,
om en patenterbar uppfinning föreligger. Detta kan
ske genom ett möjligast konsekvent iakttagande av en
bestämd linje vid bedömandet av en uppfinnings egenart
och betydelse såsom innebärande ett tekniskt framsteg.
Enhetligheten i överinstansens avgöranden
äventyras därigenom att denna består av flera var för sig
arbetande kollegier. Visserligen skall enligt
instruktionen patent-verkets president vara ordförande i
besvärsavdelningarna, men då det icke är möjligt för honom att
deltaga i alla mål, är denna anordning endast en
föreskrift på papperet. I förslaget till ny tysk patentlag
av år 1913 är upptagen en »grosser Senat», bestående
av presidenten, fyra rättskunniga och fyra tekniska
ledamöter. Till denna myndighet måste enligt förslaget
saken hänskjutas, om i en principiell fråga en
besvärsavdelning ville avvika från föregående beslut av en
annan besvärsavdelning eller av stora senaten, och
denna senats domslut skulle vara bindande i det
föreliggande fallet. Medelbart skulle det även så till vida vara
måttgivande för senare fall, att besvärsavdelningarna
ej finge avvika från detsamma, och om någon av dem
ville göra det, vore den pliktig att ånyo underställa
frågan stora senatens avgörande. För de lägre instanserna
skulle senatens domslut icke på samma sätt vara
bindande. Det vore under inga förhållanden att betrakta
såsom ett lagbud. Patentverkets granskare skulle
alltså rättsligen hava fria händer. Givetvis torde en
förståndig ock plikttrogen tjänsteman, vilken enhetlighet
i rättskipningen inom hans ämbetsverk ligger om
hjärtat, ansluta sig till ett dylikt senatsbeslut likasom över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
