Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
INDUSTRITIDNINGEN NORDEN
blev ock därför år 1922 väld till ledamot av
Ingenjörsvetenskapsakademin, och då Oscar Carlson-medaljen i
guld i april d. å. för första gången skulle utdelas,
beslöt Kemistsamfundet tilldela honom denna utmärkelse.
Sådana söner som Waldemar Jungner, vilken
fordrade föga för egen del, men entusiastiskt arbetade för
teknikens framåtskridande, behöver vårt land många.
Hans verk blir därföre ock beståndande. Vile han i
frid!
Birger Carlson.
Järnvägsfärja Harwich—Zeebrügge har i år
etablerats mellan England och Belgien. Linjen skötes
med ångfärjor, som under kriget tjänstgjorde med
transporter av trupper och krigsmateriel mellan engelska
och franska hamnar. Båtarnas huvuddimensioner äro
bl. a.: längd över allt 106,8 m, största bredd 17,0 m,
djupgående 3,05 m, kapacitet vagnar 1 200 ton, antal
spår 4, nyttig spårlängd 310 m. Pannorna, 4 st., eldas
med olja. Vid 12 knops fart utveckla maskinerna ca
2 900 hkr med förbrukning av 1,75 ton olja pr timme.
Kungl. Teaterns scenisk-tekniska inredning.
Av ingenjör Ounnar Broberg.
(Föredrag inför Svenska uppfinnareföreningen den 2 juni 1924.)
Dekoration s för än dringar.
Den nyare scentekniken har länge arbetat med
olika scenanordningsförslag gående ut på förenkling av
dekorations förändringarne.
Efter att under sekler i huvudsak bibehållit de
konstruktionsprinciper, som till stor del återfinnas i den
beskrivning jag nyss lämnat över K. teatern, började
i slutet av 1800-talet en del insatser göras i den
utveckling av scenbyggnadskonst som resulterat i ett flertal
från varandra vitt skilda scenkonstruktioner. Vad
beträffar de grundläggande av dessa, så har i nuvarande
tid särskilt tre system blivit allmänt kända, nämligen
vridscenen av Karl Lautenschläger, München,
Schiebe-eller, som vi kunna kalla den, vagnscenen av Carl
Brandt, Berlin, och sänkscenen, konstruerad av
Friedrich Brettschneider, Wien (Hofburgteatern).1
Hos den vridbara scenen är hela det av en
cylindrisk yta begränsade partiet, omfattande större delen av
det horisontala scengolvet och underliggande bottnar,
uppställt på en i källaren fundamenterad rullbana.
En opartisk granskning visar lätt en hel del
olägenheter och brister hos detta system, av vilka några få
här må beröras. Sådana äro: begränsad användning,
beroende på svårighet att uppställa djupare dekorationer;
hög anläggningskostnad med stora fordringar på
scenareal, vilken måste tillfredsställas, antingen på
bekostnad av andra utrymmen eller genom scenhusets
utvidgning; undermaskineriet i allmänhet endast användbart
då vändskivan har en viss ställning, varigenom vid
uppsättning av en del pjäser ölägenheter uppstå; extra
kostnad för anskaffning av dekorationer, som måste
specialtillverkas. Dessutom kan intet som helst förbe-
1 Idén av målaren Josef Fux. Arbetet utfört av firman Ignaz
Grldl. Afhaleiasvstem av civiling. Rob. Gwinner. Bolag bildat 1882
av maskinfabrikant Karl Deng, dekorationsmålare Joh. Kautsky och
arkitekt Fr. Roth.
(Slut fr. nr 38.)
redande arbete till kvällsföreställning äga rum, då
repetition pågår och fordrar dekoration.
En del varierande förslag gående ut på att
förebygga dessa olägenheter har förekommit.. Bland annat
av inspektor G. Dumont, Deutsches Opernhaus,
Charlottenburg. Denne tänker sig en fast scen med en denna
omslutande vridbana, indelad i ett flertal scener, varav
5 äro begränsade av väggar, uppställda i vinkel med
spetsen riktad mot bakgrunden, under det att de övriga
5 äro kvadratiska i plan och öppna mot fonden för att
tillsammans med den fasta scenen kunna bilda ett stort
sammanhängande scenrum. Det vridbara golvets olika
scener äro försedda med öppningar och luckor, som
passa för det fast inbyggda undermaskineriet. Scenen
är försedd med farbar kupolhorisont. Dessutom finnas,
tvenne större sänkytor, på vilka scenvagnar med
färdigställda dekorationer kunna inställas från de i
källaren befintliga magasinen och upphissas för
komplettering av den på det rörliga golvet stående scenbilden.
Ur scentekniskt avseende är Dumonts idé icke illa,
men då den fordrar en betydlig scenareal och
anläggningskostnad, är den förmodligen icke realiserbar.
I sammanhang med detta kan nämnas att en herre
i Wien har ett projekt, där salongen ligger i mitten av
hela anläggningen, omgiven av en vridbana. Därigenom
erhåller han en betydande utbredning av bakre
scenrummet, som är avslutat med en murad rundhorisont.
Denna sträcker sig långt åt sidorna och även ned under
golvet. Framför horisonten finnes en vridskiva.
Denna flankeras av två större scenvagnar, som
tillsammans med den kring salongen ringformigt löpande
banan skola ge möjlighet att uppställa ett 15-tal fullt
färdiga dekorationer. Detta förslag, liksom ett annat
att förlägga en vridbar salong mellan tvenne scener,
bör emellertid till det som i praktiken icke utföres,
hur trevligt det än teoretiskt kan tänkas.
Att ingenting är nytt under solen visar arkitekten
Fig. 12. Vridscen.
Fig. 13. Vagnscen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
