Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
INDUSTRI TID NINGEN NORDEN
Cyanbildning vid masugnsprocessen.
Av bergsingeniören, fil. dr Hjalmar Braune.
Vid försök att tillverka cyanföreningar medelst
värme, kol och kväve fann man snart, att utbytet blev
särdeles obetydligt även vid användandet av högsta
värmegrader. Först med hjälp av en katalysator — ett
ämne, som ej deltager i den kemiska reaktionen på annat
sätt än som en sammanförare av de båda elementen —
erhölls en livligare cyanbildning och därmed ett
nöjaktigt utbyte av cyanföreningar vid processen. Såsom
katalysatorer för denna reaktion har en mängd ämnen
föreslagits och ett flertal patent därå sökts. De
yppersta ämnena i detta avseende hava oreducerade
järnföreningar visat sig vara, och av dem användes vanligtvis
järnmalm.
I en uppsats i Teknisk tidskrift år 1903,
benämnd »Den svenska masugnens smältningsintensitet»
redogöres för smältningsförhållandena vid en del
masugnar, som alla blåste lancashiretackjärn, dvs
masugnen hade stor malmning på kolen eller såsom det
nämnes masugnen gick med hårdsatt gång. De flesta av
masugnarna voro av lika storlek och hade mycket lika
beskickning. Drivningarna vid dessa masugnar voro
dock olika. Somliga drevo långsamt, under det att
vid de andra drivningen blev större och större. Vid
masugnarna med den långsamma drivningen erhölls
städse ett lancashiretackjärn, av vilket ett gott
stångjärn kunde beredas, men tackjärnet från masugnarna
med den hastigare drivningen gav först ett gott
stångjärn, sedan vid en viss tilltagande drivning oväntat
ett stångjärn, som var särdeles sprött och odugligt för
sitt ändamål. Något större område i drivningen, där det
goda tackjärnet upphörde, och det dåliga vidtog, syntes
ej förekomma, utan det tackjärn, som vid färskning
gav det spröda stångjärnet, uppträdde ganska plötsligt.
Ovannämnda katalytiska förhållanden förklara
detta uppträdande av ett tackjärn, som vid färskning
gav ett odugligt lancashire. Vid den hårdsatta
masugnsgången med långsam drivning försiggår järnets
ut-reducering ett stycke ovanför formorna. Härigenom få
de oreducerade järn föreningarna ej tillfälle att verka
som katalysatorer för cyanbildning på kol och kväve i
förbränningsfoci och deras närhet. En obetydlig
cyanbildning erhölls enligt sakens natur städse, men var
denna så obetydlig, att tackjärnet ej erhöll större
kvävehalt än 0,003—0,005 %.
Detta goda tackjärn bibehölls vid höjd drivning så
länge, tills att genom den ökade drivningen järnets
slutreduktion försiggick omedelbart ovan formorna.
Härvid hade de oreducerade järnföreningarna tillfälle
att verka som katalysatorer, varför denna ugnsgång
alltid åtföljdes av en riklig cyanbildning. Detta kunde
exempelvis iakttagas på att vid utslag cyankalium
utrann med slaggen, på vilken den brann med blå låga.
Bidragande orsak till denna cyanbildning var dels
att värmen ökades i smältningszonen genom den
höjda drivningen dels att beskickningen måste göras
något mera basisk, för att ej tackjärnets kiselhalt skulle
bliva för stor. Tackjärnets kvävehalt blev i dylika fall
betydande, över 0,020 %.
I den omständigheten, att de oreducerade
järnföreningarna vid den ökade drivningen i ugnen fingo
tillfälle att tjänstgöra som katalysatorer till cyanbild-
ning, kan förklaringen givas till orsaken varför
tackjärnet plötsligt fick så förändrade egenskaper, att av
detsamma ej något gott lancashirejärn kunde färskas,
likasom varför det svenska träkolsjärnets godhet till stor
del berott på att masugnsdriften försiggått med så
långsam drivning att tillfälle för de oreducerade
järnföreningarna att verka katalytiskt till cyanbildning
icke givits.
Det är denna cyanreaktion, som begränsar
drivningen — och därmed även dimensionerna — vid den
svenska träkolsmasugnen, vid vilken man i synnerhet
vid århundradets början sökte framtvinga allt större
och större dygnsproduktioner. Detta skedde
förnämligast genom att vid de gamla masugnarne öka
drivningen samt vid omställningar av gamla masugnar och
byggandet av nya förstora dimensionerna. Dylika
förstoringar av masugnarna voro mycket vanskliga.
Exempelvis måste man i ett sådant fall, där det var omöjligt
att i den nya masugnen framställa ett för lancashire
dugligt tackjärn, riva och helt ombygga densamma.
Koksmasugnens drivning och dimensioner torde
även begränsas av samma orsak. Sålunda byggdes
i Pittsburgs-distriktet en masugn, som skulle giva 1 000
eng. ton och mer tackjärn per dygn.
Tackjärnsmängden nåddes nog, men den färskade produkten av
detta tackjärn blev oduglig och spröd, utan att
tackjärnet vid den brukliga analysen företedde något
mindervärdigt. Även denna ugn måste därför rivas och
ombyggas till brukliga dimensioner.
Såsom en masugnsdrift med särskilt riklig
cyanbildning må följande fall omnämnas.
Vid ett bruk önskade man igångsätta en basisk
bessemertillverkning, varvid man tänkte använda sig av
tackjärn med låg kokhalt dvs framställt med
hårdsatt gång på ugnen. Vid denna ugnsgång blev
emellertid cyanbildningen så ovanligt stor, att icke blott en
myckenhet cyankalium utrann ur ugnen vid utslagen,
utan cyankalium kunde mellan utslagen från sprickor
i stället utdroppa och bildade vid stelnandet stora
tappar, liknande istappar. Även vid denna masugnsdrift
förorsakade cyanbildningen en mycket spröd, färskad
produkt, oduglig att använda. Masugnsdriften måste
därför omläggas, varvid tackjärnet fick den för basisk
bessemerprocess vanliga sammansättningen.
Säkerligen på grund av denna enastående
cyanbildning vid masugnsdriften, som i omnämnda fall visat sig,
tänkte man en tid därefter att begagna sig av denna
process för cyankaliumtillverkning. En masugn i
modern stil byggdes för detta ändamål med särskilda
anordningar för cyankaliets tillvaratagande.
Smältningen skulle ske huvudsakligen med en järn- och
kalihal-tig skiffer. Som biprodukt skulle man framställa ett
grått tackjärn, som skulle användas för gjuteriändamål.
Vid igångsättningen visade det sig emellertid, att
den önskade cyanbildningen fullständigt uteblev,
varför någon dylik tillverkning ej kunde komma till stånd.
Järnets reduktion sker ju vid en tillverkning av
grått tackjärn under normala förhållanden uppe i pipan,
varför några oreducerade järnföreningar aldrig kunna
komma i närheten av formorna och få tillfälle att verka
katalytiskt på kol och kväve till cyanbildning. Gjut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
