Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
393 , INDUSTRITIDNINGEN NORDEN
Uppfinnaren eller åtminstone ett sakkunnigt
patent-ombud kan i förening med patentverket åstadkomma
av-gränsningen.
Avgränsningen ligger även i patenthavarens eget
intresse.
Författaren börjar med den sista satsen.
Den, som verkligen har en god uppfinning i sina
händer, vill ej fiska i grumligt vatten. Han behöver en
klar, säker rätt. Han vill ej föra årslånga utmattande
processer för fastställande av vad han verkligen har
skyddat utan vill i lugn och ro utveckla sin uppfinning.
För att så skarpt som möjligt avgränsa
skyddsrätten har ju prövningsförfarandet införts och medfört en
allmän rättssäkerhet. Om nu den uppfattningen skulle
tränga igenom att patentanspråket icke mera vore
avgörande för avgränsningen av patenthavarens skyddsrätt
i den mening, att .man av dess ordalydelse och dess
logiska och tekniska framställning omedelbart och
otvetydigt bör sluta sig till skyddsomfånget, då skulle hela
prövningsförfarandet blott hava föga värde för
uppfinnaren och industrin, och man kunde utan betänkande
övergå till anmälningsförfarandet. För närvarande är
man trots prövningen lika oviss om nästan varje patents
omfattning, som om någon prövning ej ägt rum. Man
måste alltid räkna med, att en domstol utan hänsyn till
patentanspråket sedermera fastställer skyddets
omfattning på ett alldeles oförutsett sätt. Vad är det då
föl-mening med prövnings förfarandet?
Det rena anmälningsförfarandet skulle till och med
under nuvarande tillstånd vara fördelaktigare för
allmänheten, så till vida att det pålägger anmälaren ett
större ansvar. I fråga om rena anmälningspatent kan
man vara tämligen säker på att åtminstone icke mera
räknas till skyddsområdet, än vad patentansp råken
själva omnämna.
Självklart vill dr Fischer härmed ej giva sin
anslutning till anmälningsförfarandet.. Han framhåller
även, att patentverket lyckligtvis icke av den nu
till-lämpade rättstolkningen låtit missleda sig i sin strävan
för en riktig avgränsning av skyddet i patentanspråket.
Men utläggningen av patentanspråket står icke i
samklang härmed.
Rörande den första satsen, att allmänheten måste
fordra en avgränsning av skyddet i patentanspråket
framhålles, att patentskriften offentliggöres icke blott
för att göra uppfinningen känd och därigenom befordra
utvecklingen, utan även för att möjliggöra för alla andra
att hålla sig på avstånd från det åt patenthavaren
tillerkända arbetsområdet. Men detta är blott möjligt, så
vida gränserna äro tydliga åtminstone för varje
fackman. Avgränsningen är därför i allmänhetens intresse
oeftergivlig.
Den är det även av en annan orsak. En
uppfinning-frambringas nästan aldrig av ett enda huvud. Även den
mest geniala uppfinnare bygger på grundvalar, som
lagts av andra långt tidigare. Nästan alltid tänka även
många andra oberoende av den patentsökande
uppfinnaren på samma sätt och komma till samma eller
närstående lösning. Dessa andra hava alltså även vissa
naturliga rättigheter.
Men dessa rättigheter inskränkas i viss mån av
varje patent. Varje uppfinnare vet, vilka stora
svårigheter som kunna uppstå för honom genom ett främmande
patent. Sådana svårigheter kunna icke undvikas, om man
vill hava en patentlag. Men allmänheten har anspråk,
att denna inskränkning åtminstone ej går längre, än som
är obetingat nödvändigt.
Den minsta fordran är att man åtminstone klart
upplyses om var nu viel varje patent de nyutstakade
gränserna skola ligga. I talrika fall måste man nu
räkna med den möjligheten, att en domare helt oförutsett
förklarar något skyddat, som varken står i anspråket
eller antytts i beskrivning eller ritning.
Faran för feltolkning är så .mycket större, som
många domstolar ej äro i patenträttsligt avseende
tillräckligt erfarna, och emedan de i tekniskt hänseende
överhuvud icke kunna gälla såsom sakkunniga, och
alltså nästan alltid äro hänvisade till särskilt från fall till
fall utvalda sakkunnige, och vidare emedan de såsom
tekniska lekmän icke kunna överskåda den tekniska och
industriella betydelsen och innebörden av ett
patentanspråk och dess i en dom fastställda omfattning.
För närvarande är det därför omöjligt att på en
fråga om vad som faller under ett visst patent svara
annat än: »Om anspråket vore bestämmande för
skyddsomfånget, skulle man kunna besvara frågan. Men nu
beror det på domstolens avgörande och detta kan alls
icke förutses».
Förtroendet till patentväsendet måste lida härav
i hög grad.
Anledningen till den av de tyska domstolarne nu
tillämpade praxis är, att en patenthavare ej skall få
lida av att han ej varit i stånd att uppställa riktiga
patentanspråk. Kanhända har han till och med avsiktligt
givit anspråket en oklar form, föranledd därtill av
rättspraxis och litteratur. Gent emot de skador som
allmänheten nu lider på grund av den härskande förvirringen
försvinna helt och hållet de skador, som den enskilde
tillfälligtvis kan lida på grund av ett bristfälligt
formulerat anspråk.
Naturligtvis måste man alltid giva varje
patentanspråk en viss tänjbarhet. Framför allt skulle man ej
kunna undvara begreppet ekvivalens. Men man måste
akta sig för att t. ex. låta detta, begrepp överspänna så
mycket som det nu ofta får göra,
I patentanspråket får under hänvisning till
ekvivalens icke införas allt, som ur vilken som helst
synpunkt skulle kunna anses »likvärdigt». Man bör alltid
lägga den genom anspråket otvetydigt avgränsade
upp-linningstanken såsom grund och så fråga sig, vilken
roll nu inom ramen av denna uppfinningstanke, de
förändringar spela, som en annan däri har företagit; om de
synas oväsentliga och självklara eller om de innebära
en avvikning, som väsentligt ändrar den i anspråket
definierade uppfinningstanken. Några allmänna regler
härför låta sig knappast uppställa.
Ofta tänja domstolarne vid tolkning av
patentanspråken så mycket på begreppet ekvivalens, att
slutligen en anordning synes ekvivalent och skyddad, so.ni
helt och hållet ändrar det i patentanspråket definierades
väsen, eller som ligger långt, utanför dess gränser.
Beträffande den tredje satsen om verkligen en
tillfredsställande avgränsning av uppfinningen vid
meddelandet är i flertalet fall möjlig, måste nian först göra
sig reda för frågans utgångspunkt. Varje
patentanspråk framställer vissa gränser; de finnas alltså där
alltid. Frågan är blott, om dessa gränser utan hänsyn
till patenthavarens vittgående önskningar skola vara
slutgiltigt bestämmande för det verkliga
skyddsomfånget eller icke. Hela frågan skulle överhuvud icke hava
framkommit, om icke det funnes i misshugg tillkomna
patentanspråk, vilka icke täcka det som verkligen
åsyftats.
De tyska patentombuden få av dr Fischer
erkännande av att vara fullt vuxna sin uppgift och medvetna
om sitt ansvar. Skulle man av dem hädanefter icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
