Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
INDUSTRITIDNINGEN NOR D E N
riG.I.
FIG. 2.
FI G. J.
ren. Vid användning för linhässjor förses armen med
en klyka vid den fria änden, så att linan genom att
inläggas i klykan hindras från att glida.
Fig. 1 och 2 äro resp. sidovy och planvy av kroken i
användning å en linhässja, Fig. 3 är sidovy av en
hässja med tre linor. Kroken består av bygeln b och armen
k, som är förbunden med bygeln medelst den
öglefor-inade kröken c, så att armen kommer att ligga i
samma vertikala plan som tänderna t eller bygelns båda
anliggningspunkter på stören s. Den bygelgren, som
befinner sig bakom stören, har ett hål h, vari är fäst en
koppartråd l. Genom att åtdraga denna och linda den
kring den andra bygelgrenen resp. kring kröken c
kvarhålles kroken på stören och kan ej bortfalla vid
häss-jans rivning men likväl lätt lossas för hand. Å
slan-hässjor riktas armen k åt hässjans ena sida, så att
sla-norna komma att ligga mellan stören och armens
uppåtriktade del. Vid linhässjor placeras armen i hässjans
längdriktning och linan d inlägges i kröken c och i en
klyka å armens fria ände såsom fig. visar.
Konstsilkesindustrin.
(Slut fr. föreg, lir.)
De vid koaguleringen bildade ändlösa fibrerna skola
ha en så oregelbunden och naggad genomskärningsyta
som möjligt, enär denna egenskap är avgörande för
täckningsförmågan, konstsilkets förmåga att färgas m.
m. Fibrerna äro starka nog för att kunna dragas ut
ur badet och rullas upp på en spole eller — vilket är
det vanligaste i England och Amerika —• på insidan
av en centrifug. I sistnämnda fall tvinnas samtidigt de
genom en platinamynning utgångna fibrerna till en
tråd. De fortfarande våta trådarna tvättas därefter
med varmt vatten, på vilket ställas stora fordringar
på renhet, och torkas med varmluft. Emellertid är
konstsilke! härefter fortfarande bemängt med något
svavel, som avsatts på fibrerna vid koaguleringen.
Detta borttages genom tvättning med varm
natriumsulf idlösning. Därefter följer tvättning, blekning,
åter-tvättning och slutligen torkning.
2. Nitrocellulosa-förfarandet.
Denna metod, som uppfanns av fransmannen
Char-donnet, var den första, som kom till praktisk
användning. Tillverkningen sker även nu ungefär efter
Char-donnets ursprungliga metod. Råvaran utgöres av
särskilt renad bomull, som med tillhjälp av salpetersyra
och svavelsja-a överföres till nitrocellulosa. Denna löses
i alkohol och eter, varvid kollodium erhålles. Efter
omsorgsfull filtrering går denna lösning till
spinnmaskiner, där den pressas ut genom fina hål på
samma ssätt som vid viskosmetoden. På andra sidan hålen
möter emellertid här enligt den ursprungliga metoden
ingen koaguleringsvätska utan endast varmluft, som
hastigt avdunstar alkoholen och etern, så att ändlösa
fibrer av regenererad nitrocellulosa bildas. Efter
diverse behandlingar undergår denna sedan denitrering
i ett bad av kalcium-, natrium- eller
ammonium-sulf-liydrat. I detta bad avspaltas nitrogrupperna, så att
de kvarvarande fibrerna utgöras av nästan ren
cellulosa. Efter tvättning, blekning och torkning är
konstsilket sedan färdigt. En av Lehne uppfunnen
modifikation av ovannämnda process består i användningen
av vatten som koaguleringsvätska för
nitrocellulosa-lösningen.
3. Cellulosaacetat-för farandet.
Det enligt denna metod tillverkade konstsilket
skiljer sig väsentligt från övriga slag av konstsilke.
Under det alla andra metoder lämna ett konstsilke, som
består av cellulosa, utgöres nämligen den färdiga
produkten i detta fall av cellulosaacetat. Processen har i
sitt nuvarande skick egentligen först kommit till
praktisk användning efter kriget. Redan långt tidigare
hade visserligen konstsilke tidvis tillverkats enligt
cel-lulosaacetatförfarandet, men fabrikationen stötte på
stora svårigheter. En av dessa bestod i att det
framställda acetatet i allmänhet måste lösas i kloroform,
en annan däri, att man icke kunde finna någon
tillfredsställande metod för att färga konstsilket, på
grund av att acetatet var nästan ogenomträngligt för
vatten. Först Miles lyckades år 1905 framställa ett
acetat, som efter en viss behandling kunde lösas i ett
billigare lösningsmedel, aceton. Metoden har senare
utvecklats till sin nuvarande form av bröderna Dreyfus
(första patentet 1911). Dessa lyckades för första
gången framställa ett cellulosaacetat, som var direkt
lösligt i aceton men däremot olösligt i kloroform. Genom
vidare behandling av denna produkt lyckades de
framställa ett konstsilke av mycket värdefulla egenskaper.
Den nuvarande tillverkningen enligt acetatmetoden
försiggår på följande sätt. Råmaterialet utgöres av
bomullsavfall (»lint») eller, vilket torde vara
vanligare, av kemisk trämassa av högsta renhet
(antagligen erfordras för för acetatmetoden än renare cellulosa
än för viskosmetoden). Cellulosan behandlas i ett kärl
ined dubbelmantel med ättiksyreanhydrid, isättika, och
en katalysator, vanligen svavelsyra. Härvid acetyleras
cellulosan, men denna process skall dock ej föras
längre än att mellan två och tre acetylgrupper ingå per
molekyl Ce,HioO.-,. Vid reaktionen utvecklas värme,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
