Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
I ND USTR I T I DN I N GEN NORDEN
Assyrier och babylonier tillverkade obränt och bränt
tegel, glaserade väggplattor mecl inbränd målning,
vaser, skulpturer samt kärl för dagligt bruk.
De kände tennoxidens användning för beredning av
vit ogenomskinlig emalj. Från dessa folk övergick
konsten till perserna och israeliterna. Från Egypten lärde
sig grekerna lervaruslöjden, som hos dem utvecklades
till hög grad av fulländning. Flera årtusenden gamla
grekiska vaser och urnor, meterhöga, tunna och hårda
försedda med vackert svagt glasyr liknande överdrag
och av stor formskönhet, finnas i europeiska museer
ävensom bland enskilda samlingar. Även
Nationalmuseum i Stockholm äger en hel del grekiska vaser, bland
annat en korintisk, som leder sitt ursprung från
omkring 700 år f. Kr. I Etrurien (Italien) var keramiken
lika gammal eller äldre än i Grekland men nådde ej
samma konstnärliga höjd som där. Med rikets
upplösning förföll den europeiska keramiken och omfattade
under flera århundraden endast tillverkningen av enkla,
oglaserade kärl till dagligt bruk. Konsten att glasera
lerkärlen hade nämligen tappats bort. Den återupptäcktes
visserligen, men framträngde ej till norra Europa förrän
på 1200-talet.
Kinesiskt porslin är än i dag ryktbart. Det säges att
lerkärlstillverkningen yrkesmässigt bedrivits i Kina så
långt tillbaka som år 2700 f. Kr., och det torde vara
otvivelaktigt, att det äkta porslinet uppfunnits i Kina
så långt tillbaka som ca 200 år f. Kr. Någon ordnad
porslinstillverkning fanns dock icke där fore omkring
600 år e. Kr. Den första staten tillhöriga fabriken
anlades där år 583 e. Kr. Under 1700-talet lära i
fabriksorten King-te-tsjin en miljon människor
isyssel-satts med porslinstillverkning, och mer än 3000 ugnar
funnos för varornas bränning. Av denna
masstillverkning exporterades en stor del till Europa, där det
kinesiska porslinet redan omkring år 1300 blivit känt genom
Marco Polo. Från Kina spred sig
porslinstillverknings-konsten till Korea och därifrån på 1200-talet e. Kr. till
Japan. Portugiserna förde japanskt porslin i ill Europa.
Holländarna ärvde så småningom denna handel, som
blev mycket inbringande och gick över bela Europa.
Större delen av japanskt och kinesiskt porslin är
fältspatäkta.
Sedan araberna erövrat Spanien år 711,
återupplivade de den sedan romerska rikets upplösning i Europa
förfallna keramiska industrin. Det kinesiska
fältspatäkta porslinet var då ej känt där, och kunskapen om
att framställa fajans (oäkta porslin) med vit massa
saknades. Morerna medförde från de västasiatiska
folken konsten att tillverka vit, ogenomskinlig glasyr
genom användandet av tenn i glasyrmassan. Under 1400—
1700-talen användes tennglasyr för bättre slags lergods
och den begagnas än i dag i stor skala å vita
kakelugnar, framför allt där vitbrännande lera saknas,
såsom fallet är i Sverige, där Uppsala-leran, ehuru
gul-brännande, visat sig synnerligen billig och lämplig för
ändamålet. I Spanien bedrevs en betydande
lergodstillverkning liksom på Majorca, varifrån namnet
»majolika» säges vara härlett.
I Italien nådde tillverkningen av fajans med
ogenomskinlig tennglasyr sin högsta fulländning omkring
år 1500. Städerna Florens, Faenza (av vilken senare
plats ordet fajans anses vara härlett) och Urbino voro
de viktigaste orterna för denna fabrikation.
Fajanstill-verkningen bedrevs under 1400- och 1500-talen i stor
skala i Tyskland, särskilt i Nürnberg. Kakelugnar och
dryckeskärl voro där de förnämsta artiklarna.
Till Frankrike spred sig fajanstillverkningen från
Italien och blev så småningom av så stor omfattning,
att år 1789 funnos 165 franska fabriker, av vilka de
förnämsta voro tillfinnandes i Nevers, Rouen och
Mon-stier. I St. Cloud började år 1695 tillverkningen av ett
porslinsliknande fabrikat, s. k. frittporslin, vars
förnämsta framställningsort i mitten av 1700-talet blev
Sévres. Frittporslinet, som i verkligheten fika mycket
bestod av glas- och porslinsmassa, tillverkades av
salpeter, koksalt, alun, gips, soda och sand alltså glasets
beståndsdelar, vilka »frittades» dvs upphettades till
börjande smältning samt därefter finmaldes och
blandades med krita och märgel, vilka ju utgöra en del av
massan i oäkta porslin. Denna massa var emellertid föga
plastisk, varför dess formbarhet ökades genom tillsats
av bindemedel såsom gummi arabicum eller också lim.
Den brändes vid lägre temperatur än äkta porslin och
överdrogs med en blyhaltig lättsmält glasyr. Numera
tillverkas endast undantagsvis föremål efter denna
metod.
Redan i början av 1300-talet hade fajans tillverkats
i Holland, särskilt i Delft, där vid slutet av
1500-talet icke mindre än 43 fajansfabriker funnos. Holland
var då, som förut nämnts, Europas stapelplats för
kinesiskt och japanskt porslin, men sedan konsten att
tillverka fajans med vit ogenomskinlig glasyr ditförts
från Frankrike, började det kinesiska och japanska
porslinet att efterbildas, så att vid slutet av 1600-talet
Delft-fajansen eller, som det då kallades,
Delft-porsli-net omkring år 1700 spred sig runt hela Europa. Vissa
efterbildningar av kinesiska i blått dekorerade
lervaror utfördes så väl, att de för en icke kännare endast
med svårighet kunde skiljas från originalen.
Sedan det kinesiska äkta porslinet blivit känt i
Europa, gjordes under ett par århundraden försök att
efterhärma dess tunnhet, genomskinlighet och
praktfulla dekorativa utstyrsel. Det var slumpen man hade
att tacka för återupptäckandet av konsten att tillverka
det äkta porslinet. Detta ägde rum i Sachsen år 1709 av
J. F. Bötger. .
Utom återupplivandet av tillverkning av äkta
porslin har Tyskland äran av att hava på ,1600-talet
infört tillverkningen av s. k. stengods, ett slags
krukmakaregods, som står porslinet mycket nära. De
saltgla-serade lerkärl, som gemenligen gå under benämning
»Grés de Flandres», voro ett avgjort framsteg på clet
keramiska området. Godset var hårt och
ogenomträngligt för vatten, strukturen var kornig, varför man kan
anse detsamma såsom en föregångare till det äkta
porslinet. Från Tyskland spridde sig tillverkningen av
stengods till Holland och därifrån till England. Än i
dag importeras holländska syltkrukor till Sverige just
av denna typ. Tillverkningen av fajans infördes i
Tyskland från Italien.
Utom i Sachsen förekommer porslinstillverkning i
Tyskland huvudsakligen i Timringen och framför allt
i Bayern. Uppkomsten av porslinsindustrin i
Thürin-gen daterar sig från 1758, då i en liten by i närheten
av Schwarzburg-Rudolstadt upptäcktes lerblandad
sand, som visade sig vara en utmärkt ersättning för
koalin oeh flinta. Detta substitut återfanns sedermera
i olika delar av Thüringen och, vad mera var, det
förekom mycket rikligt, var lätt tillgängligt och
framför allt ej dyrt att bringa i dagen. Billigt bränsle fanns
i skogarna, och lätt tillgänglig vattenkraft försåg
industrin med billig kraft för målning och blandning av
råvarorna. Dessa tre faktorer bidrogo att under senare
hälften av 1700-talet skapa en storartad industri i de
Thüringska skogarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
