Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRITIDNINGEN NORDEN
■12!)
elektrodhållaren fast och arbetsstycket i rotation; viel
skärning av rätlin]iga former är arbetsstycket fast och
elektrodhållaren i rörelse utmed gejden.
#
Häromdagen hade jag en liten apropå-konferens med
en god vän och mångförfaren ingenjör om
vänstertrafikens ursprung. Vi kommo till ett
resultat, som nog kan vara riktigt, eller vad tycks?
Först anfördes, att för några år sedan, under en
diskussion i Göteborg, uppställde en talare den hypotesen,
att de gamle vikingarna gjorde till regel att alltid möta
och passera varandra med höger arm och hand i
närmast möjliga stridsberedskap för den s. k. smockans
utdelande. Således uppstod bruket att hålla till vänster.
Vi måste emellertid överge denna hypotes, ty
vikingarna voro ju ett sjöfarande folk, så att, om de haft att
bestämma om höger eller vänster på landbacken, hade
nog den redan tidigt rådande internationella kutymen
på sjön att hålla till höger blivit accepterad.
Sannolikare, syntes oss ursprunget bero på att den
svenske bonden gärna, för att skona sin häst, går vid
sidan av lasset i stället för att sitta på detta och
därvid till följd av människans vanliga högerhänthet vill
hava lass och djur på sin högra sida och således själv
kommer att gå på vägens vänstra del. Givetvis kan ett
möte med annat fordon försiggå lättare i enlighet
härmed, än då vid högertrafik körkarlarna komme att
båda bliva tillsammans inklämda mellan fordonen vid
förbipasserandet.
Men sannolikast funno vi en hypotes, som går vida
längre tillbaka i tiden — då man i vårt land ännu icke
hade vägar och hjuldon, utan färdades på upptrampade
stigar genom skogar och marker. Man gick till fots
eller red, och varorna klövjades på hästar. Härvid leddes
hästen vid förefallande behov i betslet och på grund av
högerhäntheten kom föraren att gå på hästens vänstra
sida. Vid möte med annan vägfarancle och klövjande
blev det då självfallet att man väjde undan till vänster,
så att förarna icke trängdes in mellan hästarna.
Vänstertrafiken i Sverige synes alltså hava mycket
gamla och naturliga orsaker. Jag tror ej heller, att det
här berättade förloppet och resultatet av vår lilla
konferens innebär något alldeles nytt, men förhållandet
kan dock vara värt att påpekas, eftersom ämnet
nyligen varit före i dagspressen.
Man frågar sig naturligtvis, varför icke överallt, där
människorna äro högerhänta, vänstertrafiken blivit
lika hävdvunnen som hos oss. Ja, svaret är nog icke lätt
att finna såsom allmängiltigt. Exempelvis har Norges
högertrafik säkerligen uppkommit — trots den
närbelägna svenska vänstertrafiken — såsom
överensstämmande med bruket till sjöss; norrmännen äro ju
procentuellt räknat världens främsta sjönation.
Högertrafiken i åtskilliga andra länder däremot, t. ex.
Tyskland, kan sannolikt ej hava samma grundorsak eller
stöd som den nämnda norska.
Men om vi svenskar inför utlandets övervägande
högertrafik skola i längden kunna fortsätta med
vänstertrafiken — det är en annan historia. nr... o
Porslinsindustrin och dess utveckling genom tiderna.
(Slut fr. föreg, nr.)
I England var Dwight den främste banbrytaren
inom keramiken. Han erhöll 1671 patent på ett
genomlysande lergods, som han kallade porslin eller
»china», det än i dag gängse namnet på äkta porslin i
England och engelsktalande länder. Bland de äldre
engelska lervarufabrikerna var den i Chelsea den
förnämsta, anlagd år 1745. Den år 1745 grundade, ännu
bestående fabriken i Worcester var en av de största,
där tryckning av porslin användes. Den första
fabriken för fältspatäkta porslin i England anlades i
Ply-mouth 1768 efter upptäckten av rika kaolintillgångar i
Cornwall.
Englands storartade lergodsindustri utvecklade sig
dock mest i norra Staffordshire, där rika kollager
finnas ävensom lera för billigare lergods. Redan på
1400-talet hade tillverkningen av lerkärl börjat därstädes.
I slutet av 1600-talet uppfanns där av Palmer sättet
att på den få ett glasyrartat överdrag genom inkastande
av salt i ugnarna, varvid saltet förflyktigades och
sedan sublimerade å de i ugnen för bränning insatta
kärlen. Där bröt också den berömde J. Wedgwood (1730—
1795) sin levnadsbana. Han arbetade först som
dre-jare: sedan blev han grundläggare av Englands
nuvarande stora fajansindustri genom den av honom
uppfunna s. k. creamcoloured ware, gräddfärgat oäkta
porslin, sedermera kallat queen’s ware, samt
jasper-ware.
I slutet av 1700-talet voro omkring 20 000 personer
sysselsatta i Staffordshires lerkärlsfabriker. Där
påbörjades också tillverkningen av den sort av äkta
porslin, som kallas benäkta eller engelskt porslin. Den förra
benämningen har detta slag av äkta porslin erhållit
därav, att vid tillverkningen ingick benaska såsom en
rätt väsentlig betståndsdel. Från tillverkningen av
benäkta porslin härleder sig ett annat i England mycket
uppskattat hårt stengods, »ironstone china».
Storbritanniens lergodsindustri är storartad. Där
finnas över 400 porslins- och fajans fabriker, av vilka
omkring 350 äro belägna i norra Staffordshire på ett
område av endast 1,5 svensk kvadratmil. Detta av
floden Trent genomflutna, av kanaler och järnvägar
korsade fabriksområde kallas »The potteries»
(lerkärls-fabrikerna). Det omfattar nio städer med tillsammans
över 200 000 innevånare, av vilka 40- à 50 000 arbeta
i porslins- och fajansfabrikerna.
I Förenta staterna anlades den första
porslinsfabriken år 1685 av guvernören i New Jersey dr Daniel
Coxe från London. De äldsta tillgängliga
uppgifter angående framställning av porslin efter engelskt
mönster visa, att tillverkningen gjorts av amerikanska
råvaror. Detta är så mycket mera anmärkningsvärt, som
numera stora kvantiteter kaolin och annan porslinslera
importerats från England. År 1765 talar engelsmannen
Wedgwood om en porslinsfabrik, som anlagts i South
Carolina med arbetare från England, vilka till ledare hade
en inkompetent verkmästare från moderlandet. Tid efter
annan byggdes nya fabriker, företrädesvis i
New-Jersey, U. S. A. Census rapporterar år 1850 icke
mindre än 484 lervarufabriker. Dessa tillverkade i
allmänhet vanligt krukmakargods, terracottavaror o. d.,
men med undantag av blott en ringa del så kallat C.
C.-gods (cream-colored ware) fabricerades ej några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
