Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
INDUSTRITIDNINGEN NOR D E N
Fig. 3. Lidköpings porslinsfabrik. Ugnarna.
vita varor därstädes förrän år 1852, då den företa
anläggningen för framställning av vita bordsserviser och
hushållsartiklar av samma färg gjordes i Trenton N. J.
Denna stad blev till en början medelpunkten för
pors-linsindustrien men undanträngdes så småningom av
staten Ohio, där en engelsk porslinsfabrikant år 1839
hade anlagt en fabrik i staden East-Liverpool. Man
fann i dess närhet en utmärkt lera, som ännu användes
för tillverkning av ett billigt gult porslin.
Tillverkningen av vitt porslin påbörjades ej förrän omkring år
1890. År 1912 producerades i New Jersey,
företrädesvis i Trenton, 24.5 proc. av hela tillverkningen av
porslinsvaror i U. S. A. och i Ohio, huvudsakligast i
East-Liverpool, 42,5 proc. I den senare staten uppgick
samma år antalet porslinsfabriker till icke mindre än
434 stycken.
I Sverige fanns keramisk konst redan 2500—2400
år f. Kr. Tillverkningen på detta såsom på andra
områden bedrevs ursprungligen som hemslöjd och
utvecklades sedan så småningom till allmänt bedrivet
hantverk. Glaseringskonsten trängde hos oss igenom först
omkring år 1300 e. Kr. Kakelugnar tillverkades i
Skåne redan på 1500-talet och spridde sig sedan
norrut. Hela medeltiden igenom synes Lund hava varit
huvudsätet för den keramiska konsten i Norden. Det
enklaste saltglaserade krukmakargodset, framställt av
hantverkare i orter där tillgång fanns på lämplig lera,
ersattes så småningom med det ordinära oäkta
porslinet, fajansen, till en början framställd av Uppsalalera.
År 1691 gjorde en holländare, Gott,ling, ansökan om
att för svenska statens räkning få anlägga en porslins-
fabrik i Sverige. Kommerskollegium
ansåg dock företaget för dyrbart (det skulle
kosta ca 20 000 dlr s. m.), varför
ansökan avslogs. Då ej heller enskilda
personer ville stå risken, kom fabriken ej
till stånd.
År 1726 anlades i Stockholm vid
Rörstrand en fabrik för tillverkning av
delf-tisk porslin dvs fajans med vit
ogenomskinlig glasyr, men någon verklig
fabrikation kom dock ej till stånd förrän
tidigast 1729, och företaget förde länge en
tynande tillvaro. En ständig
penningebrist gjorde sig gällande och framför allt
saknades en enhetlig ledning. Man sökte
alltjämt falla tillbaka på staten, vilket
också tidvis lyckades. Största
svårigheten låg dock i anskaffandet av skickliga
och hederliga föreståndare. Till en
början anlitades utländska mästare. Först
på 1740-talet, sedan svenska mästare och
arbetare förvärvat sig erforderlig
arbetsskicklighet, erhölls något så när gott
tekniskt och ekonomiskt resultat.
Råvaran var Uppsalalera, som formades, varefter
föremålen torkades och brändes vid en temperatur av 800—
900° C. Därefter inbrändes glasyren, bestående av en
vit ogenomskinlig tenn-bly-emalj vid något lägre
temperatur. På det sålunda erhållna vita godset och ofta
på den obrända glasyrytan anbragtes och inbrändes
målningar, under några årtionden uteslutande med blå
koboltfärg, sedermera med olika färger framställda av
koppar-, antimon-, mangan- och järnföreningar.
Den första svenska mästaren blev Anders Bohlström
1741. Fabriken ägdes intill år 1753 av ett konsortium,
bestående av en hel del av den tidens representativa
industri- och affärsmän, men övergick nämnda år till
assessorn E. M. Ingman, sedermera adlad
Nordenstolpe. År 1765 var tillverkningsvärdet 95 000 daler
kopparmynt och arbetarantalet 122.
År 1758 anlades en konkurrentfabrik vid
Marieberg, där försök gjordes att tillverka fältspatäkta
porslin. Den tidigare omtalade konsten att trycka på
porslin utarbetades självständigt vid Marieberg av A.
Stenman. Emellertid inköptes fabriken år 1782 av
Rörstrand, och 1789 var dess saga all. En hel del av dess
fabrikat finnas ännu i behåll och framför allt vittna
de gamla Mariebergskakelugnarna om en synnerligen
god smak, även om det tekniska utförandet lämnar en
del övrigt att önska.
Mot slutet av 1700-talet byggdes vid Ulvsunda nära
Stockholm en fajansfabrik som efter en kort tid
nedlades. Även vid Pålsjö nära Hälsingborg, i Sölvesborg
och vid Bredsjö i Uppland ha porslinsfabriker funnits.
Rörstrand övergick i slutet av 1780-talet från
tillverkning av det gamla fajansfabrikatet till
en annan sorts fajans, det s. k.
flintporslinet, avsett att likna det engelska
Wedg-woodporslinet. Från början av 1800-talet
blev detta fabrikens enda produkt, efter
mönster av nyare engelska och tyska
fajanstillverkningar. Under 1820-talet
infördes betydande förbättringar i tillverkningen
även i mekaniskt avseende — den första
wattångmaskinen på land i Sverige
uppsattes vid Rörstrand 1810 — och mot
slutet av 1820 övergick man till begagnande
av huvudsakligen engelska råvaror.
Fig. 4. Gefle porslinsfabrik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
