Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
213 INDUSTRI TIDNINGEN NORDEN
16. Mellan tratten och förvärmaren finnes en ventil
20 och mellan förvärmaren och mataren en ventil 18.
Det av snäckan i retortens övre ände med jämn
hastighet indrivna materialet upphettas till sådan
temperatur, att en del därav blir vitglödande och de flyktiga
beståndsdelarna utdrivas. Den överhettade vattenångan
och gaserna samla sig först i retortens övre del och i
mataren, men då ventilen 18 är sluten tvingas de, i den
mån trycket växer, nedåt genom den vitglödande zonen,
varvid vattenångan sönderdelas i syre och väte. Syret
förenar sig med kolet till koloxid och kolsyra och en
del av det frigjorda vätet förenar sig med kolet till
metan. Sedan gaserna passerat den glödande zonen,
avgå de genom röret 22. Om vattenhalten i materialet
är otillräcklig, dvs mindre än den mängd, som kan
sönderdelas i retorten, kan mera vatten i form av
överhettad vattenånga införas genom ett rör 24, som
är förbundet med en ånggenerator.
Askan, som samlar sig i tråget 26 vid retortens bot-
ten, bortskaffas medelst en av motorn 33 driven snäcka
27, som för den till en med ventil 29 försedd kanal 28,
vilken mynnar i en kammare 30, varifrån den av en av
samma motor driven snäcka 31 föres till en behållare
32. Den genom röret 22 avgående gasen ledes till
förvärmaren, varifrån den avgår genom en ledning 37, 34.
Genom en grenledning 35, som medelst trevägsventil
36 är förbunden med röret 22, kan en del av gasen
ledas direkt till avloppsröret 34 utan att först passera
förvärmaren. En ventil 38 hindrar gasen från att
återvända till förvärmaren. Temperaturen i retorten kan
regleras på lämpligt sätt. Innehållet i retorten kan
omröras genom öppningar, som normalt hållas slutna med
ventiler 39, 40.
Processen skiljer sig från de förut’ kända däri, att
gaserna, inklusive vattenångan, som samla sig ovan en
vitglödande zon, tvingas av sitt eget tryck ned genom
denna zon, varigenom vinnes ökat gasutbyte.
K. Nn.
Gusums mässingsbruk under 1750-talet.
Vad Daniel Tilas har att berätta efter en då företagen resa.
Meddelat av Pehr Johnsson.
Sensommaren 1757 befann sig bergsrådet Daniel
Tilas, liksom så mången gång förut, på resa genom
Östergötland. Han lämnade den 4 september Nyköping
och for till Söderköping mot Fröberga.
Belägenheten mildrade sig nu något, skriver Tilas,
så att vackra åker- och ängsfält lågo emellan de låga,
små bergskullarne, utan några sammanhängande
sträckningar.
Hällebergsarten kontinuerade på samma sätt dock
så, att den röda graniten småningom begynte bli mera
rådande, så att den nu bör beskrivas som röd granit
med inblandad mörk skimmerråda i vågiga ränder och
sträckor.
Skogsväxten av gran och tall mycket klen och
uthuggen, bestående mest av ungväxta granar på
backarna, dock syntes litet mån på, att några flera buskar
stodo kvar, ju längre man kom från Söderköping.
Ekeskogarna begynte så småningom att taga till och
visa sig med höga, rätt vackra och rakväxta ekar, men
jag finner mig icke uti hushållningen med
ekeskogarna, ty å den ena sidan såg jag ganska sällan, ja knappt
en gång på fjärdedels milen någon ung ekeplanta eller
ung ekestam, och på den andra en hop gamla ekar,
som stodo kvar på sin bål över sin naturliga växt och
ålder, så att under det förbudet, att inga ekar få fällas
utan tillstånd, stodo ganska många ekar och förföllo,
torkades och förruttnade utan att komma någon
människa till godo, ja så, att de icke en gång dugde till
eldbrand.
När skall den tiden komma att vi på ett förnuftigt
vis kunna umgås med våra ädla skogar, som äro oss
här i Sverige ädlare och dyrbarare än mången
annorstädes? När skola vi få trädplanterare eller
sockneträdgårdsmästare? När skola vi få trogna och nyttiga
skogvaktare, som utan avsikt och egennytta veta att giva
utsyningar? Jo, när våra skogar äro alla utbrända,
ut-svedjade och icke en trädpinne mera igen, utan vi
nödgas införskriva ollon och frön utifrån!
Emellan Fröberga och Gusums mässingsbruk var
vägen 1 % mil. Belägenheten började något emot
Fröberga att ändra sig. Bergskullarna att så småningom
draga sig tillsammans i små sträckningar och knipa
ihop fälterna till mera trängsel, och på det sättet
ökades de mer och mer, så att slutligen emot Gusum
började landet att falla småväldigt och bergsryggarna att
hänga tillsammans.
Hällebergsart och skogsväxt kontinuerade som förut.
Huru kommer det till att kring de eljest mycken skog
och trädödande bergsbruken likvisst skogarna vanligen
stå vackrare hägnade och fredade, så att utom några få
orter man kan taga det för en avgjord sak, att om på
hela landet omkring eljest ingen skog finnes, så skall
dock på det orter, där bergverk äro, och de hava full
uppsyningsrätt, skogarna stå någorlunda
konserverade?
Man torde svara, att bergsbruken hushålla gärna så,
att de gripa omkring sig, köpa av nära omkring
liggande allmoge och hjälpa till att utöda de andra landets
skogar, då deras egna stå orörda och behållna. Även
hava väl bruken från början sökt sig ut de skogrikaste
platser, så att de icke ännu hunnit utöda allt, och utom
dess veta de så att sysselsätta bonden så med körslor
och andra bruksrörelser, så att han ej hinner tänka på
lantbrukets utvidgande.
Men det är icke alldeles så och låt vara att på några
få ställen så går till, utan rätta orsaken är i allmänhet
den, att skogsägaren nödgas så småningom lära sig att
veta angelägenheten av skogarnes vårdande för sin
egen konservation, icke allenast för närvarande, utan
ock för tillkommande tider, emedan han vet, att ett
bruk utan skog är en usel egendom. De måste aktsamt
umgås därmed, de få ej tillåta något fördärvligt
svedjande eller skogarnes fördärvande på onödigt vis.
Däremot lantmannen bryr sig ej om annat ä.n den
närvarande, tiden, och tänker att om skogen slår fel för honom, så
har han dock åkern att leva utav, och att i anseende
till utsäde och bärgning, hemmanet ändå kan behålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
