Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
INDUSTRI TIDNING EN NORDEN 268
En säregen vattenuppfordring-.
Sedan lång tid tillbaka kan man finna en brokig
samling av enklare mekaniska anordningar för
vattenuppfordring, enkannerligen för avtappning av
vattensjuka marker. Snäckan eller skruven, den vanliga
kolvpumpen osv avlösas dock snart av
centrifugalpum-parna, som hava fördelen att sakna kolv och ventiler
och sålunda lämpa sig för slammigt och gyttjigt
vatten.
Vid avtappning av vattensjuka, invallade marker är
det vanligen fråga om en rätt liten lyfthöjd. Vattnet
skall lyftas över vallen eller till en höjd så pass, att
rännan får en sådan lutning, att vattnet med
någorlunda hastighet kan avflyta till lägre nivå.
En egendomlig typ, som är avsedd för sådant
slammigt vatten eller andra vätskor av beskaffenhet att
icke passa för vanliga pumpanordningar, t. ex. sura
eller frätande, visas här ovan. Den lär begagnas i
Amerika, då det gäller att utpumpa sanka marker såsom
t. ex. invallad mossig mark. Detta lyftverk skall
också mindre skada den lösa vallens sidor.
Pumpen nedsättes i ett samlingsdike a, vilket dike
eller samlingsdamm naturligtvis blir av ganska ringa
djup i regeln. Men pumpröret behöver komma ned på
större djup, av skäl, som vi strax skola finna. Man
bör sålunda driva ner en brunn b, vars väggar kunna
bestå av späntade bräder och botten av trä, eller ock
kan brunnsstommen göras av plåt eller cement mecl
kupig botten, vilket för vattnets rörelse ju alltid är
en fördel.
Pumpröret är öppet i båda ändar och avslutas
upptill av en längre eller kortare ränna, ur vilken vattnet
kan utströmma till avloppsrännan eller avloppsdiket.
Den drivande kraften ■— kunna vi säga — är
press-luft. För att lyfta vattnet en ringa höjd behöves ej
stort tryck, så att en ganska enkel blästeranordning
räcker. Är det fråga om större vattenmängder, behöves
givetvis ganska mycket luft dvs en större bläster, och
vill man nå en större lyfthöjd, behöves ett högre tryck
på luften.
Verkningssättet är följande. Pressluften ledes genom
ett smalt rör c in i pumprörets nedre ända. Genom ett
lämpligt munstycke blandas luften med vattnet. Hela
vattenpelaren i pumpröret kommer sålunda att bestå
av luftblandat vatten och blir lättare än vattnet i
brunnen och dammen. För att nu jämvikt skall inträda,
enligt vad fysiken kallar lagen om kommunicerande rör,
måste vätskepelaren i pumpröret stiga högre än
dammens yta. Hur högt — beror på brunnens djup. Någon
teoretisk gräns finnes ej — lika litet som vid
tryck-pumpen förresten. Ty om jag tiodubblar brunnsdjupet
tiodubblas även pumppelaren och likaledes den över
dammens vattenyta skjutande delen. Men för att få
in samma luftmängd behöves högre tryck.
Detta är ju vid måttliga höjder ej så oövervinneligt
men däremot sätter brunnsdjupet snart en gräns.
Genom större luftmängd ökas lyfthöjden vid samma
längd på brunn och pumprör.
Pumpanordningen är utan tvivel praktisk i många
fall. De raka, öppna kanalerna lämna det slammiga
vattnet fritt lopp. Det förefaller dock, som om pumpen
skulle lämpa sig ännu bättre i industriella verk och
inrättningar, där pressluft ofta finnes till hands, och
då det kan vara fråga om att lyfta smutsiga lösningar
eller sura eller frätande vätskor från våning till
våning. Man märke, att dessa raka tre rör, varav
pumpen består, äro väl ägnade att tillåta varje slags
materiel i rören, som kan vara lämpligt för eller
motståndskraftigt mot vätskan i fråga. Men luftblandningen får
givetvis ej inverka menligt på vätskan som skall
lyftas. Ernst Hammarström.
Kallings & Drakenbergs
ytbehandling av rostfritt järn och stål.
Som bekant angripas icke, under vissa betingelser,
föremål av kolfattiga järnkromlegeringar av
atmosla-rilierna eller av svaga syror, sådana som kolsyra,
ättiksyra, vinsyra, smörsyra, mjölksyra mfl, -— erinras i
beskrivningen till sv. patentet nr 59171. En av
betingelserna för a,tt nämnda egenskap skall framträda
är, att föremålens ytor äro fria från vidhäftande
glöd-spånsbildningar. För vinnande av största säkerhet
ifråga om motstånd mot röstning, är det emellertid även
lämpligt, att ifrågavarande metallytor äro tämligen väl
polerade. Då polering, speciellt ifråga om stora ytor
eller ytor med oregelbunden buktighet, är rätt dyrbar,
innebär poleringens ersättande med en billig kemisk
process väsentliga ekonomiska fördelar.
En sådan process innehålles uti det nämnda patentet,
uttaget av Ab. Ferrolegeringar, Stockholm, och
avseende en uppfinning av ingenjörerna O. R. Drakenberg
och greve B. M. S. Kalling. Processen karakteriseras i
huvudsak av, att ytor å föremål av kolfattiga
järnkromlegeringar — åt vilka ytor man vill förläna en
särskilt hög grad av beständighet mot angrepp av
atmosfärilierna eller svaga syror, sedan de på ett
eller annat sätt, ex. genom elekrolytisk behandling
eller genom betning i utspädda syror, eller
genom mekanisk bearbetning, blivit befriade från
vidhäftande oxider (glödspån, valsspån osv) — under
lämplig tidsperiod hållas i kontakt med ett
upphettat, praktiskt taget vattenfritt hydrat av en
oorganisk syresyra eller en blandning av dylika
syrehy-drat, ex. koncentrerad svavelsyra eller fosforsyra eller
en blandning av dessa. Det har konstaterats, att denna
behandling resulterar i antingen en vackert blank yta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
