Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
INDUSTRI TIDNING EN NORDEN 310
nåde så sluta. Men en av drängarna sade: »Nej, detta
varvet skola vi draga till, få vi honom då icke så får
han ligga där.» När de då började ro, var något som
häftade vid båtshaken. De drogo alltså båtshaken upp,
men funno med mycket förskräckelse att Per Månsson
med bägge händerna fattat om båtshaken, samt var
levande frisk och färdig. Dock drogo de honom till
lands och med häpnad frågade honom huru han så
länge kunnat leva uti vatten, varpå han lämnade till
svar: »Då jag föll neder slog en stor blåsa kring hela
mitt huvud, och jag blev ståendes med fötterna uppå
sjöbottnen, på det stället där i nu träffade mig.
Under mitt vistande därstädes hade jag mycket besvär av
fiskarna, att de ej måtte komma åt mitt huvud, och riva
blåsan sönder. Jag såg även hur det letades med
båtshaken, och var han ofta tämligen nära fast jag icke
förrän nu räckte att taga fast i honom.»
Denna hans första underliga händelse hade flera
med sig. År 159 . . blev han konung Sigismunds
sekreterare; men när konungen vid Stångebro förlorat fältet
emot hertig Carl, och hertigen fått en hop av konungens
anhang till fånga, samt lät avliva riksrådena, blev
Peder Månsson, som efter konungens bortfärd’ var kvar
i riket, beskyld att hava haft sin konungs förtroende,
och rått konungen till allt ont. Hertigen, sedermera
konung Carl IX lät då med största iver slå efter
honom, och två gånger vart år från predikstolarna lysa
efter honom, utlovandes stora premier, emedan
konungen allt ständigt misstänkte honom vara kvar i riket.
Så snart åter Peder Månsson märkte, att det stod honom
ont före, reste han till en kyrkoherde på landet, som
varit en hans förtrogne vän, och bad honom nu visa
sin vänskap. Konungen sökte efter hans liv och han
kunde på intet annat sätt än av prästen bliva frälst.
Prästen var honom trogen och fördolde honom i tre år
i sin nattstugukammare, dit ingen mer än prästen och
hans hustru fick gå in, samt buro hemligen mat och
dricka dit med vad annat han behövde.
Hos prästen var en gammal piga, som blivit förlovad
med en smed, och som hon märkt det inga mer än
prästefolket fick gå i denna kammare, tänkte hon att
prästen måste ha alla sina pengar och rikedomar där
inne, varför hon en söndag, medan allt folket var i
kyrkan, tog sin fästman med sig att dyrka upp dörren
och gripa prästens skatter.
Men då Peder Månsson, som var innanför, märkte
detta, lade han haken på dörren, så att hon inte gick
upp. Pigan tänkte då, att någon tjuv varit där inne,
varför så snart prästen kom från kyrkan, gjorde hon
sig beställsam och bad honom se sig om i sin
kammare om ej tjuvar varit därinne. Prästen med sin
hustru gingo strax ensamma dit upp och fingo då av
Peder Månsson höra, huru det med tjuvarna rätteligen
förhöll sig, samt började frukta för flera sådana
försök, som kunde bättre lyckas och röja alltsammans. De
flyttade honom alltså neder i sakristian, uti ett stort
bokskåp, som prästen hade där nere, satte gardiner
för fönstret, så att han om nätterna slog eld uti sin
vaxstapel, som han hade hos sig i skåpet och lät dörren
allenast stå litet öppen, att han kunde se, gå och
spatsera på golvet. Men om dagarna tordes han intet ut,
utan låg inne uti skåpet. Efter 3 à 4 års sådan levnad
och härbärge, hände sig att klockaren hade främmande,
som han om natten skulle följa bort, och blev då varse,
att det lyste uti sakristiefönstret, varför han sakta gick
dit och tittade in, samt fick se Per Månsson spatsera
på golvet, den han strax efter beskrivningen kände igen.
Han tog strax läns- och fjärdingsman med sig,
arresterade Peder Månsson och sände honom till konungen,
som lät sätta honom i ett svårt och långvarigt häkte,
allt medan man på alla sätt rannsakade honom.
Emellertid nalkades det till konungens levnads slut,
han blev rörd av slag, och på sin sotsäng ville han
försona sig med dem som han ansåg ha hanterat svårt,
och bad då kalla inför sig »den gamle grå», emedan
han förglömt namnet. Den ene efter den andre fördes
in, men konungen blev ond och sköt dem från sig med
händerna, tills äntligen Peder Månsson fördes fram till
honom, som låg mållös. Konungen viste strax en vänlig
uppsyn och min, att det var den rätte och klappade
honom på huvudet, varav de kringstående kunde sluta,
att han fått konungens nåd, och blev så ställd på fri
fot igen.
Han blev sedan sekreterare uti riksens arkiv, fick
försäkran av konung Gustav Adolf om adelskap, men
hann ej uppleva dess utfärdande — dock njöto hans
söner Anders och Johan det sedermera tillgodo.
Dess porträtt, som utvisar ett muntert och vackert
ansikte, förvaras på Hinseberg och salig assessor
Dalmans änkefru har lovat skänka det. till riksarkivet.
Altartäcket var av rött sammet varpå stodo 2 plåtar
av silver. Å den ena var Berchnerska vapnet med
in-skr. ovanför: »Herr Gerhard von Berchner.» Å det
andra: »Fru Brita Wallrave» med dess vapen i silver.
Augusti 4.
Kolmårdens marmorbruk. Marmorbruket ligger i
Björkekinds härad och Konungssunds socken på
Kål-mårdens allmännings grund, tätt invid Bråviken och
så väl beläget för utskeppningen, att de stora blocken
några fanrnar därifrån uthuggas, föras fram till
kranen och hissas så neder i fartyget.
Hit reser man genaste vägen från Krokeks
gästgivaregård, % mil, ridande; med ehäs kan man ock
komma fram men svårligen med någon stor vagn.
Källebergssorten på vägen från Krokek och till
Marmorbruket är gemenligen att räkna till den rödaktiga
graniten vari dock understundom spela in små
rödaktiga gångar av lerskiffer, svart och hård.
Marmor och kalkgångar av åtskillig mäktighet
stryka uti denna Köllebergssort i nordväst och sydost, samt
äro så stående och iögonenfallande, att de knappt kan
märkas de stupa litet emot söder.
Skillnaden emellan marmor och kalkgångarna är den,
att marmorgångarna äro med mycken grön serpentin,
dels fläckigt, dels insprängt, blandade.
Marmorbrotten äro flera till antalet, men
förnämligast märkas på allmännings- och häradsmarken
belägna,
1. Sjöbergsbrottet, som ligger närmast sjön i en hög
och vidsträckt brant emot sjösidan. Förer sämsta
marmorn med vitaktig botten med glesa insprängda ådror
och fläckar av blekgrön färg. Dock fås på västra
trakten vackrare marmor av skön grön färg, väl fläckad
och späcklad, men nyttjas ej så mycket emedan det
ligger litet obekvämare till för nedförseln till kranen,
kanske omkring 100 steg mera. Detta brottet är
allra-sist upptaget och helt nyligen begynt att nyttjas.
Därifrån komma de stora blocken, varav vikpålar
och anvisare till K. slottet göras, jämväl blocken till
nya slottsbron, till vilken allt detta brotts marmor kan
vara tjänligt nog.
2) Yerkstadsbrottet ligger ovanför Kleven, nästan in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
