Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utgives och redigeras av
ingenjör Chr. Sylwan.
Publikationsorgan för Svenska
Uppfinnareföreningen o.
Stockholms Allm. Teknikerförbund.
INDUSTRITIDNINGEN NORDEN
GRUNDLAGD 1872
Bilaga: Svensk Tidskrift för
Industriellt Rättsskydd, Patent,
Varumärken m. m.,
innehållande av svenska patentverket
utfärdade patent m. m.
Nr 39 __STOCKHOLM DEN 30 SEPTEMBER 1925
Innehåll. Ind. Norden: Den svenska järnindustrins tekniska utveckling. Av T. Hg. — Teknisk översikt. —
Hantverksorganisationens 15:e årsmöte. — Daniel Tilas’ resa genom Östergötland 1757. (Slutet.) Av Pehr Johnsson. — Höstmässan i Frankfurt am Main. —
Den svenska järnindustrins läge augusti 1925. — Prisuppgifter på järn. — Notiser. — Sv. tidskr. f. ind. rättsskydd: Patent,
offentliggjorda av K. patent- och registreringsverket. — Tjeckoslovakisk förordning ang. avgifter för patent. — Patentverkets kungörelser
ang. patent. — Eftertryck av signerade uppsatser utan angivande av källan förbjudes. — Redaktionen påtager sig ej någon
som helst obligatorisk åsiktsöverensstämmelse med ärade förf.s uttalanden.
Den svenska järnindustrins tekniska utveckling.
Ännu vid medeltidens slut utövades järnhanteringen
hantverksmässigt. Man framställde i blästerugnar
smidbart järn direkt ur malmen, till en början endast
sjö-och myrmalm men längre fram även bergsmalm.
Denna procedur visade sig vara synnerligen oekonomisk,
enär endast en relativt ringa del av malmens järnhalt
kunde utnyttjas. Dessutom blev bränsleåtgången mycket
stor. Det järn, som erhölls, var slagghaltigt och måste,
sedan det styckats i bitar, behandlas i härd för att bliva
renare och få en lämpligare form. Osmundsjärnet, som
na järnet, låg det nära till hands att göra detsamma mecl
tackjärnet. Man lyckades också utan att närmare känna
orsakerna till tackjärnets från det smidbara järnet
skiljaktiga egenskaper på detta sätt få tackjärnet smidbart.
Genom masugnarnas införande hade förutsättningar
skapats för framställning av järn i stor skala. Dels
kunde nämligen driften ske kontinuerligt och dels kunde
ugnarna göras större och därigenom större kvantiteter
järn och kol på en gång uppsättas.
På 1600-talet tog färskningstekniken (konsten att få
ÄÄ2S
Fig. 1. Sandvikens Järnverk år 1924. I förgrunden arbetar- och tjänstemannabostäder. På andra sidan viken skymtar disponentbostaden.
Verket anlades år 1862 av konsul G. F. Göransson (Bessemerprocessens introduktör). Övertogs 1868 av Sandvikens Järnverks ab.
denna produkt kallades, utsmiddes därefter oftast för
hand, för så vitt det ej utskeppades oarbetat.
Vatten-hamrar uppgivas visserligen hava varit i bruk redan
på 1400-talet, men utsmidningen för hand torde dock
som regel hava använts under större delen av
1500-talet.
I slutet av medeltiden började man bygga masugnar
och använda mekanisk kraft för drivande av blästern.
Man övergav också den gamla vedeldningen och
började använda träkol som bränsle. På grund av den
starkare värmen, som härvid utvecklades erhöll järnet, som
nu fick benämningen tackjärn, flytande form. Genom
denna procedur upptog det emellertid mer kol och blev
osmidbart, vadarn det måste underkastas ny behandling.
Då man redan vid osmundjärntillverkningen vant sig
vid att i härd återupphetta det i blästerugnarna erhåll-
tackjärnet smidbart) ett nytt steg framåt genom
införandet till vårt land av det s. k. tysksmidet, vilket
jämte det av Louis de Geer införda vallonsmidet under
de närmaste 200 åren kom att spela en dominerande
roll inom järnhanteringen. Tysksmidet försiggick i en
öppen härd, i vilken tackjärnet nedsmältes med träkol.
Denna oxiderande nedsmältning, varigenom tackjärnets
kisel och kol avlägsnades, upprepades stundom flera
gånger, och slutprodukten blev en smälta av smidbart,
slagghaltigt järn, som sammanslogs under
vattenhammare och därefter sönderstyckades i s. k. smältstycken.
Dessa smältstycken välldes i samma härd, samtidigt
med att nytt tackjärn nedsmältes, och utsmiddes sedan
till stångjärn. Vallonsmidet skilde sig från tysksmidet
huvudsakligen därigenom, att vällningen försiggick i
en särskild härd. »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
