Industritidningen Norden / Femtiotredje årgången, 1925 / 346 Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det sista steget åter är förverkligandet av det s. k.
fjärrseendet, som i princip endast innebär att
sändningstiden för en halvtonsbild nedbringas tillräckligt för att
möjliggöra en kinematografisk projektion av en serie
dylika samtidigt eller så gott som samtidigt med dessas
verkliga avspelande på någon annan plats.

Här vore nu kanske platsen att häva en del
missförstånd, som synas föreligga beträffande
bildtelegraferingens problem.

För det första så spelar det inte den ringaste roll
för sakens praktiska utförande om man använder sig
av speciella linjer, vanliga telegraflinjer, telefonlinjer,
kraftöverföringslinjer eller inga linjer alls. Med andra
ord. För trådlös eller trådöverföring är problemet i
huvudsak detsamma utan någon annan skillnad än som
betingas av respektive systems egen natur.

För det andra är överföringsavståndet fullständigt
betydelselöst. Går det på en kilometers avstånd, så går
det på 10 000 kilometers, eller så långt man
överhuvudtaget kan få fram en modulerad signal av det ena, eller
andra slaget.

För det tredje är det, än så länge åtminstone,
fullständigt omöjligt att överföra hela bilden på en gång,
och det är detta som hittills har omöjliggjort
fjärrseendet. I och för överföringen måste nämligen bilden
sönderdelas i sina element, vanligen ett stort antal
punkter liksom i autotypier (tryckta halvtonsbilder)
eller i parallella linjer, vilka med utefter varje linje
växlande intensitet betäeka hela bildytan. För
tryckändamål åstadkommas som bekant halvtonerna genom
att punktstorleken varierar, och för linjeraster måste
sålunda linjetjockleken vara olika på olika ställen av
varje linje. Med fotografisk mottagning kunna
halvtonerna fås genom intensitetsvariationer hos punkterna
eller utefter linjerna.

Tiderna, som olika i praktiken provade metoder
behöva för att överföra en bild variera mellan några
minuter och några sekunder. Det har visserligen inom
laboratoriets väggar lyckats att nedbringa denna tid till
det för åstadkommandet av en rörlig bild nödiga
minimet av 1/10 sek., men detta har måst ske på bekostnad
av bildens struktur. Ett alltför glest raster måste
användas, så att en alltför otillfredsställande bildverkan
erhölls. Emellertid tyckes det endast vara en i dubbel
måtto menad tidsfråga, när överföringen av
kinematografbilder i vanlig takt och därmed fjärrseendet är
praktiskt löst.

Av alla de olika system, som prövats, synas endast
två typer ha utvecklats utöver experimentstadiet, och
av dessa är en av ganska sen datum. Jag skall i det
följande kalla den ena typen för planmetoderna
i motsats till den andra, cylindermetoderna.
Den längst hunna planmetoden har uppfunnits och
utarbetats av C. Francis Jenhins, en av stiftarne av den
amerikanska kinematografingenjörernas förening,
»Society of Motion Picture Engineers». Cylindermetoderna
gå tillbaka på Bakewell’s redan på 1840-talet framlagda
metod och hava utvecklats av ett flertal uppfinnare, av
vilka Korn kanske är den mest bekante.

Fig. 3. Avsändningsstation (schematisk) enl. Am. Telephone & Telegraph Co:s-Western Electric Co:s system.

Fig. 4. Mottagningsstation enl. samma system.

Samtliga metoder hava det steget av
sändningsproceduren gemensamt, att de omsätta ljusintryckena från
den bild, som skall sändas, i kontinuerliga variationer
hos en elektrisk ström, som sedan får bära dessa
variationer till mottagningsstationen, där de åter omsättas
till ljus.

För förvandlingen av ljus till elektriska
fluktuationer var grundämnet selen länge det enda, som kunde
användas. Detta ämne har nämligen den egenskapen,
att det vid belysning ändrar sitt elektriska motstånd så
att detta bliver många gånger mindre än i obelyst
tillstånd. Olyckligtvis sker icke detta genast utan först
så småningom; selencellen har en viss tröghet som man
säger. Genom lämplig koppling kan man visserligen
förminska denna tröghet, men man kan icke få den
att alldeles försvinna. Man har därför sökt mycket
efter andra ämnen, som icke skulle äga denna
obehagliga egenskap, och man har även funnit några sådana,
vilkas tröghet i jämförelse med selenens är mycket
liten. Det är till stor del härpå det beror att man lyckats
nedpressa tiden för sändandet av en bild så lågt som till
en storleksordning av en minut. Utom de s. k.
ljuselektriska cellerna, bestående av någon alkalimetall eller
en förening av sådana i vakuum, och vilka förövrigt
arbeta efter en något annorlunda beskaffad princip,
äro thalofid (thalliumoxysulfid) och molybdenit
(molybdenmineral) användbara. De senare lida visserligen
ännu av någon tröghet, men giva i gengäld starkare
strömmar och äro än så länge användbara inom större
intensitetsområden än de förra.

Sedan de till strömfluktuationer omvandlade
ljusvariationerna nu i form av elektriska strömmar utefter
en strömledning eller såsom elektriska vågor genom
rymden nått mottagningsstationen, återstår att ånyo
förvandla dem till ljus för att direkt verka på ett
fotografiskt skikt eller projicieras för direkt åskådning
exempelvis i en biograf.

Denna omvandling kan försiggå på flera sätt och
instrumentet i vilket det sker kallas för ett ljusrelä.
Jag vill här endast beskriva det av ovannämnde
Jenkins använda, emedan det är av en så utomordentligt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>