Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
INDUSTRI TIDNING EN NORDEN 354
Saltricks rostfria järnlegeringar.
En metocl att framställa icke rostande järnlegeringar
med krom — kromjärn, även kromstål — har
uppfunnits av engelsmannen W. R. Salt rich.
Till sina huvuddrag kännetecknas metoden därav, att
en järnlegering, som är rik på krom oc.h fattig på kol
och som innehåller mera kisel än kol, smältes med
tillräckligt mycket smält järn för erhållande av en
legering, som innehåller mindre än 20 % krom eller mera
än 80 % järn, och clenna legering raffineras genom
oxiderande blåsning. Legeringen, som framställts på
detta sätt. innehåller omkring 5 % eller mindre av kisel.
I)en kan även hava en halt av något mangan eller
nickel, som är legerat med järnet i form av en
nickelkisel-legering. Efter blåsningsoperationen kan den
desoxideras på lämpligt sätt.
I det följande lämnas några exempel på den legering,
som skall raffineras genom blåsning.
1) Kromitmalm smältes med ferrokisel (t, ex. 50—
90 % Si), kisel eller en kisellegering eller silicid av
en lätt metall (t. ex. kalcium, magnesium, aluminium
etc). I allmänhet erhålles då en ferrokrom, innehållande
från 5—10 % kisel eller däromkring, och en kolhalt
från 0,2—0,6 %. En på detta sätt framställd ferrokrom,
innehållande 62 % Cr, 8,5 % Si och 0.4 % C, gav vid
smältning eller legering med järn eller stål en
legering, innehållande ungefär 14,5 % Cr, 2,25 % Si och
0,28 % C, vilken legering med något Mn har
oxider-bara föroreningar till en halt, som är känd vid den
vanliga konverterframställningen. Före behandlingen
med oxiderande bläster kan något ferromangan
tillsättas (t. ex. omkring 1 % Mn).
2) K ro moxid m at e ri a 1 i form av kromitmalm eller en
kromoxidslagg smältes med tillräckligt kol och kisel
för framställning av en ferrokrom, som innehåller så
mycket kisel, att den är fattig på kol, eller ferrokisel
tillsättes till smält ferrokrom med hög kolhalt för att
utdriva kol och framställa en ferrokrom, som
innehåller så mycket kisel, att den är fattig på kol. Vid
Saltricks metod är att föredraga, att dessa ferrokrom
innehålla från 12 % Si till 30 % Si. Genöm smältning eller
legering av ett dylikt material t. ex. i en ugn med järn
eller stål framställes den orena legeringen för
bläster-operationen. Sålunda t. ex. legeras en ferrokrom med
omkring 20 % Si med tillräckligt järn för att erhålla en
legering med ungefär 12 % Cr, omkring 5 % Si och
mindre än 1 % C. Denna orena legering med någon
tillsats av mangan (t. ex. omkring 1 % eller mera) kan
därefter blåsas i en konverter eller annan ugn, till dess
kisel och kol hava avlägsnats i tillåten grad genom
oxidation. Till den blåsta metallen tillsättes därefter
några nödvändiga legeringstillsatser och det vanliga
desoxideringsmaterialet, Det kan vara nödvändigt att
först underkasta den en ytterligare raffinering i ugn
(t. ex. öppen härd eller elektrisk ugn).
Legeringsoperationen med kisellegeringen av hög
kromhalt, framställd enligt exempel 1) eller 2), och
den erforderliga mängden järn eller stål kan utföras
på något sätt, som passar för den till buds stående
anläggningen och skalan av operationer. Sålunda kan
den äga rum genom att tillsätta den orena smälta
ferro-kromen till en just blåst charge av stål, framställt av
tackjärn. Eller rle kalla metallerna kunna smältas
tillsammans eller var för sig i konvertern eller annan
blästerbehållare. Eller en särskild legeringsugn kan an-
vändas, antingen en elektrisk ugn, en öppen härdugn
eller kupolugn. Ferrokromlegeringen kan även smältas
med järn- eller stål- eller legeringsskrot, hammarslagg
och med någon manganmalm, varvid dessa material an {+-+}
vändas i någon lämplig eller önskad kombination och
mängd. De smältas, tillsammans eller var för sig, i en
legeringsugn under en raffinerande och oxiderande
slagg.
Uppfinningen avser även åtgärder, som vidtagas för
att förhindra, att en icke önskvärd mängd kisel i
legeringsmetallen oxideras genom blästern. Om Si-halten
är alltför hög (t. ex. som i den råa ferrokromen,
framställd enligt ex. 2), kan den därför delvis raffineras
genom upphettning med reclucerbar malm eller
oxid-material (och kalk) av en metall eller metaller, som
skola ingå i den slutliga legeringen (t. ex. av järn,
mangan, nickel, koppar, krom för att tillföra dessa
metaller till badet). Härigenom åstadkcmmes efter
legeringsoperationen med den erforderliga tillsatsmängden
järn eller stål en legering med järn såsom huvudmetall,
vilken icke är alltför rik på vare sig kisel eller kol för
en passande blästeroperation.
Denna raffinering av legeringen kan göras efter
legeringsoperationen med det tillsatta järnet och fore
bläs-teroperationen eller blåsningen. T. ex. om efter järnets
legerande med en ferrokrom, framställd enligt exempel
1) eller 2), en legering framställes, som innehåller ett
överskott på kisel (t. ex. över 2—3 % eller
däromkring), kan den delvis raffineras genom fasta reagens
fore den oxiderande blåsningen. Detta kan utföras i
legeringsugnen (t. ex. genom att använda en kalkslagg,
innehållande kromit, hämatit, manganmalm etc i någon
lämplig kombination), eller i en särskild
raffineringsugn. För operationer i stor skala är det lämpligt att
i. varje fall använda en blandningsugn (t. ex. under
användande av en oxiderande slagg såsom förut
omnämnts) och härifrån tages den smälta metallen efter
behov till konvertern eller blåsningsugnen. På detta sätt
blir även järnlegeringen, som skall raffineras genom
blåsning, av en mera regelbunden sammansättning.
Ett annat tillvägagångssätt ä.r följande: Konvertern
uppvärmes och i densamma införes tillräckligt med
förut uppvärmd kalk och krommalm för att
åstadkomma en partiell raffinering. Andra önskvärda
oxidinal-rner (t. ex. järnmalm, manganmalm) tillsättas även.
Den varma, smälta, orena järnkromlegeringen, som skall
blåsas (framställd på något ovan anfört sätt),
överföres i den varma konvertern, varvid en del eller all
slagg tappas ur. sedan skumningen har lagt sig (eller
kan den bibehållas eller mera, förut uppvärmd kalk och
malm tillsättas, om clet är nödvändigt eller önskvärt).
Metallen i konvertern blåses därefter med luft i önskad
grad.
Användandet av tillsatser av förut uppvärmd kalk
och malm till konvertern är särskilt användbart för en
preliminär raffinering, om en legering med hög
kiselhalt skall blåsas.
För den oxiderande blåsningen är det att föredraga
att använda luft såsom innehållande fritt syre; men
inblåsningar av vattenånga kunna företagas för att kyla
metallen, om dess halt av kisel är så hög, att den blir
alltför varm under blåsningen. Kallt skrot kan även
tillsättas under blåsningen, om det är nödvändigt. Kalk
och krommalm kunna även vara närvarande i
tillräcklig mängd i konverterslaggen, om konverteroperationen
tillåter detta; likaså järnoxidmalm eller andra malmer.
Vid blåsning av en legering för framställning av
gjutgods kan en ytbläster användas.
(Forts, å sid. 357.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
