Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRITID NIN G E N NORDEN
133
av denna faktor under de sista åren är det väl som
närmast givit tiden sin prägel, även 0111 den
improduktiva kapitalförbrukningen är den ursprungliga
orsaken. Försäljningarna inom en bel del branscher,
såsom den mekaniska, elektriska, byggnads- och
byggnadsmaterial, järn och trä äro direkt beroende av
omfattningen av nybyggnader samt den goda viljan att
väl underhålla befintliga anläggningar. Alla dessa
branscher gynnas alltså av den produktiva placeringen,
men som denna i sin tur lider, när den improduktiva
förbrukningen växer, lida även de nämnda branscherna
med. Sedan ha vi livsmedels- och
beklädnadsbranscherna. De äro i hög grad beroende av den stora
arbetslösheten. De arbetslösas köpkraft är i själva verket
belt och hållet borta, enär den köpkraft, som de erhålla
genom tilldelandet av understöd, blott betyder en
motsvarande minskning av de skattebetalandes köpkraft.
Det är, som när man var liten och i kyrkan fick en
slant av far att lägga i kollekten. Far lade i stället i
så mycket mindre.
Det är alltså påtagligt, att sparsamhet betyder
näringslivets igångsättande och utveckling, betyder
produktion, arbete och köpkraft, men improduktiv
förbrukning, vare sig den är nödvändig eller överflödig,
hindrar detta. Därför har det även de sista åren gått ett
rop, att sparsamhet är tidens medicin. Åtskilligt har
ju även gjorts, men det är dock blott småsaker, och
samhällslivets karaktär har förblivit oförändrad. Det
skall däremot tillåtas mig att nedan framlägga ett
förslag, som syftar på att i grund giva samhället ett nytt
liv med arbete åt alla, därmed trygghet åt alla och
även åt den fattigaste ett eget hem med trevnad och
renlighet.
*
Förslaget grundar sig på den i det föregående
framhållna skillnaden mellan improduktiv förbrukning och
produktiv placering. Som följdsats av föregående
resonemang framgår:
1). De resultat, som den enskilde skapar genom sitt
arbete, kunna antingen förbrukas av honom själv
(inbegripet hans familj osv) eller av samhället. Det, som
ej förbrukas av honom själv, står till samhällets
disposition.
2). Ur samhällelig synpunkt är det alltså en absolut
grundläggande skillnad mellan den del av inkomsten,
som den enskilde använder för egen räkning, och den
del, han genom kapitalisering ställer till andras
disposition .
Det är då tydligt, att samhället å sin sida borde
ställa sig olika mot dessa båda slag av utgifter, de
improduktiva och de produktiva, och det borde
naturligtvis vara självklart, att lagstiftningen borde gynna
den produktiva och hindra den improduktiva.
Så tycks det, men förhållandet är det alldeles
motsatta. Samhället gynnar slösaktighet, men bestraffar
arbete och sparsamhet. Jag håller nämligen för givet,
att ägandet av penningar innebär en fördel, och att
berövandet av penningar är en förlust, »något ont»,
som drabbar en. Därför har beskattningen i alla tider
•känts som en börda för dem, som fått uppbära den.
Ursprungligen var skatten närmast ett slags straff,
som pålades underkuvade folk.
Enligt nuvarande skattelagstiftning utgår de
direkta skatterna dels på det, man förtjänar =
inkomstskatt, dels på det, man sparar = förmögenhetsskatt.
Det är alltså ofrånkomligt, att förtjänsten, vare sig
den uppkommer genom kroppsarbete eller själsarbete,
organiserandet av företag eller startandet av fabriker
osv såväl som sparandet av en del av denna förtjänst
för framtida behov, är belagt med straff.1 Den, som
förtjänar och sparar, han får dubbelt straff. Den, som
förtjänar och lever upp det, han slipper med enkelt.
Ett straff för produktion och en premiering av slöseri.
Om en person skaffar sig ett elegant hem för 100 000
kr, så har han på detta kapital ingen inkomst och
alltså ingen inkomstskatt, och han är även för
detsamma befriad från förmögenhetsskatt. Särskilt det
sistnämnda visar i all sin prakt, hur högfärdens och
vällevnadens människor förstått att lura samhällets
arbetande befolkning och vältrat över en hel del skatt
på dem. Lika underbart måste det anses, att man
genom såväl inkomst- som förmögenhetsskatt sökt hindra
produktionsmedlens utveckling.
Om beskattning omlägges att drabba den
improduktiva förbrukningen, kommer mycket kapital att föras
över till produktionen. Därigenom växer denna, vilket
i första hand medför arbetslöshetens avskaffande och
mycket snart en konkurrens om arbetskraften, vilket
i sin tur medför höjda löner på samma sätt som skett
i Amerika. Och det märkliga är, att om arbetslönen
höjes på detta sätt, kommer varuprisen icke att stiga,
utan tvärt om genom den ökade produktionen utslungas
massor av varor i marknaden, vilka måste förbrukas,
och alltså höjes i dubbelt mått levnadsstandarden.
Dubbelt så mycket betalt och hälften så dyrt. De, som nu
åka i 2 klass på järnvägarna, få sedan åka i 1, och
de, som åka i 3 få åka i andra, och de, som nu luffa
på vägarna, få sedan åka i 3. Arbetaren får en villa
i stället för ett rum och en bil i stället för en cykel.
Dessa förhållanden äro i stor utsträckning
realiserade i Amerika, vilket land är ett levande exempel på
kapitalets förmåga att skapa välstånd. Och dock är
det nästan det enda, som alla parter äro eniga om i
vårt land, att kapitalet skall förstöras, fast åsikterna
om huru det skall ske äro olika. Högern lever upp det
och arbetarna strejka upp det eller förstöra det genom
sabotage eller medvetet sänkt arbetsintensitet. Som
man bäddar får man emellertid ligga. Det är den
fruktansvärda Karma. Europa slåss och super och skickar
ut sina barn därför att det ej har råd att betala dem
en hederlig avlöning. Amerika samlar pengar och
betalar dem, vi välvilligt uppfostrat åt det. Och dock
är vägen även för oss så lätt till det skildrade
sam-hällsparadiset. 10 000 kr nedlagda i produktionen
betydde ju för alla tider arbete åt en man och varor
åt ett par familjer. Bort alltså med alla hinder
föl-produktionens utveckling. Hjälp därvid ha vi i
skattens överflyttande från produktionen till den
improduktiva förbrukningen, vilket sker genom följande
förslag.
För närvarande är skatteprincipen den, att taga ut
skatt, där det finnes något att få, oberoende av om
det beskattade är aldrig så samhällsnyttigt eller ej.
Något som en del folk anse som synnerligen lämpligt
skatteobjekt, är arv. Så kan det nog ock vara i vissa
fall, men i andra är det alldeles tvärt om. Det är
nämligen så, att först när en egendom eller ett företag
får gå i arv från far till son i flera generationer utan
att genom köp eller inlösen berövas sitt rörelsekapital,
»Straff> synes oss såsom ett alltför starkt ord. En bland
beskattningsprinciperna är ju den, att samhällets organisation, vars
utbildande och underhåll kostar pengar, medgiver individen, allt efter
vars och ens förmåga, att på vällovligt sätt förtjäna sitt uppehälle,
t. o. m. förtjäna därutöver, under skydd av lagar och institutioner.
Red. av I. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 11:01:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/indunord/1926/0135.html
