Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRITID NIN G E N NORDEN
159
En dylik uppfläkning av en biltank är därför ej
jämförbar med clen relativt kraftiga sprängning, som
inträffar, om man med bart ljus lyser sig ner i ett
bensinfat, som innehåller explosiv ångluftblandning. De
vanligast förekommande bensinfaten om 200 liters rymd
äro tillverkade av svetsad stålplåt med en godstjocklek
av 1,5 mm i manteln och 2 mm i gavlarna.
Erfarenheten från dylika explosioner har visat, att den ena
gaveln slungas 40 à 50 m bort, om intet hinder möter
i dess väg, men manteln blir icke något nämnvärt
deformerad, endast något inböjd vid brottstället.
Vid den spritfatsexplosion, som inträffade vid
Rey-mersholm den 13 sistlidne februari, sprängdes ett tömt
600 liters fat genom antändning vid kortslutning i den
elektriska sladdlampa, varmed man lyste sig ner i
fatet. Den ena gaveln avsprängdes och kastades mot
väggen i arbetslokalen, lyckligtvis utan att någon
människa därav blev skadad, och ett större antal mindre
fönsterrutor i lokalen krossades av lufttrycket.
I samband härmed må nämnas, att man i vissa
länder icke blott godkänner utan förordar bensindunkar
av galvaniserad falsad plåt just av den anledning, att
materialet i en dylik dunk erbjuder så ringa motstånd
vid eventuell antändning av i dylikt kärl befintlig
bensinluft, att någon farlig sprängning av kärlet icke kan
inträffa, då detta endast fläks upp i skarvarna. Som
emellertid dylika dunkar i längden ej äro hållbara och
lätt kunna utsättas för läckage, äro de ej att
rekommendera. Jag har emellertid velat framdraga detta
exempel för att påpeka relationen mellan biltankar och
bensinfat ur explosionssynpunkt.
Av det ovan sagda framgår, att den bilåkande
allmänheten kan vara fullt trygg beträffande biltankarnas
ofarlighet och behöver ej befara några som helst
överraskningar genom biltanksexplosioner.
Drivremmar som elektrisk
strömkälla.
Drivremmar, framför allt nya och som löpa i torr
luft, kunna framkalla elektricitet genom gnidningen
mot remskivorna, så att man kan få gnistor att springa
över. Genom remmens elektriska ledningar kan det till
och med hända att elektriska maskiner skadas.
En rysk ingenjör, Ugrinoff i Moskva, har enligt
Um-schau anställt försök för att fastställa strömstyrka och
spänning. Dessa undersökningar företogos med en lång
rem, som med 30 m hastighet pr sekund löpte över två
remskivor. Spänningen visade sig bero på remmens
hastighet, i det att den i början tilltager hastigt, men
sedan långsamt. Medan spänningen, då hastigheten växte
från 3 till 10 meter pr sek, steg från 25 000 till 50 000
voit, var den vid en hastighet av 15 m pr sek. blott
55 000 voit. Den högsta uppnådda spänningen var
80 000 voit. Även strömstyrkan beror på remmens
hastighet. Strömmen avtogs från remmen medelst
borstar. Viel en hastighet av 20 m pr sek. kunde man
erhålla en ström av 2 milliampére, vilket, om spänningen
är 80 000 voit, betyder en effekt av 160 watt.
De danska ingenjörerna Rahbek och Johnsen lära ha
uppfunnit ett sätt att utnyttja denna remmens egenskap
för att förhindra dess glidning på skivan. Remskivan
förses med ett isolerande lager, så att vid remmens
glidning uppstår ett elektriskt dubbelskikt, som gör att
remmen häftar fast vid skivan. Hgt.
Högglansförtenning av gjutjärn.
Rörande högglansförtenning av gjutjärn lämnar
»Werkstattsteehnik» en utförlig redogörelse. Enligt
denna betsas de från sand befriade delarna i en lösning
av 20 % svavelsyra i vatten. Därpå tvättas de i vatten
och skuras i en trumma fylld till två tredjedelar med
skarpkantig sand samt vatten. I trumman skuras
gjutgodset under en tid av 16—24 timmar. Sedan det
tagits ur trumman, avspolas det med vatten och
överföres i ett tråg, som är fyllt med rent vatten. Under
denna rengöring bör iakttagas att gjutgodset blott får
fattas med tänger eller hakar och icke torkar.
Därpå spolas gjutgodset ånyo medelst en vattenstril
och kommer, sedan det under några minuter legat i ett
saltsyrebad, i ett klorkopparbad. I detta bad får det
ligga, tills det efter kort tid erhåller en röd anlöpning
och nedföres därefter i fuktigt tillstånd i tennbadet. Eör
att undvika uppsprutning av tennbadet, är detta täckt
med ett mineraloljeskikt; likväl måste nedförandet ske
försiktigt. I tennbadskärlet belastas gjutgodset, som har
lägre specifik vikt än tennet, med en genomborrad
kopparplåt av 12—15 mm tjocklek samt några vikter.
Därpå bortskaffas oljeskiktet, badet övertäckes och
gjutgodset lämnas under 1—IV2 timme i badet, varvid bör
iakttagas att tennet ej överhettas. Den på ytan
simmande tennaskan avlägsnas sedan, kopparplåten med
vikterna borttages, gjutgodset upptages försiktigt ur
badet samt avkyles i ett oljebad, varpå det avrives med
sågspån. Skadas tennöverdraget vid den därpå följande
bearbetningen i maskin, måste arbetsstyckena undergå
en förnyad neddoppning i tennbadet. Härvid täckas icke
blankbearbetade ställen med tenn.
En något billigare metod är följande. Gjutgodset
betsas i utspädd saltsyra, spolas i vatten och skuras;
därpå tvättas det och nedlägges ånyo i saltsyra, varifrån
det, sedan det ännu en gång tvättats, nedlägges i
zinkklorid eller en mättad salmiaklösning. Därpå nedlägges
det i tennbadet, och vidarebehandlas på ovan angivet
sätt. Erl.
Litteratur.
Teknisk handbok. Bensin och andra eldfarliga
oljor. Av statens sprängämnesinspektör Gottfrid von
Feilitzen. 261 sid. 146 ill. Stockholms Bokindustri ab.,
Sthlm. Pris häftat ex. 8 kr. — Varsamhet vid
hanterande av sådana vätskor, som vid låg temperatur avge
antändbara ångor, är något, som alltför litet beaktas,
varför det föreliggande arbetet är välkommet icke blott
för den enskilde utan även för det allmänna. Bokens
innehåll i huvudsak framgår av kapitelrubrikerna:
Kap. I: Brännbara vätskors egenskaper ur
brandfare-synpunkt; kap. II: Industriella anläggningar och
garage; kap. III: Lagring och transport; kap. IV:
Bensinbrand; kap. V: Oljigt trassel och dess
självantändning. Dessutom översiktstabeller m. m.
Illustrationerna äro talrika, instruktiva och väl utförda.
Ingenjörsvetenskapsakademiens meddelanden. Av
denna serie ha ytterligare utkommit — Nr 51:
Aktuella finska kraftproblem, av prof. B. Wuolle; nr 52:
Provdestillation av västgötaskiffer i Ab. Svenska
skifferverkens anläggning vid Lanna, av prof. W. Palmær
och doc. E. Norlin; nr 53: Om forskning på vägväsen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
