Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDUSTRI TIDNINGEN NORDEN
229
Under det ifrågavarande åskvädret förekom ett fall
av den mycket sällsynta kulblixten. En läkare,
boende i nr 17 Linnégatan, iakttog den under ca 10
sek. intill explosionsögonblicket liggande på den 2 m
höga skiljemuren till nr 19 samma gata. Huru länge
den både till sin form och storlek melonliknande
kulan legat på muren, innan den upptäcktes, är ej
bekant, ej heller om den bildats på samma ställe. Eöre
explosionen iakttogs en från kulan rakt upp gående
ungefär 3 m lång eldstråle, som absorberades helt av
kulan i bristningsögonblicket. Detonationen var
utomordentligt kraftig, men skedde utan skada på
omgivningen. Platsen för kulblixtens läge kunde utan
svårighet utpekas medelst slagrutan, som påvisade
befintligheten av en mångfald ådror samlade i en
stjärn-punkt mitt under grunden till tegelmuren. Chr. S.
Sveriges Verkstadsförening 30 år.
Den 9 juli kunde Sveriges Verkstadsförening fira
30-årsdagen av sin tillkomst. Det var nämligen år 1896
under dagarna 8—9 juli, som ett stort antal
representanter för den mekaniska verkstadsindustrin från olika
delar av landet sammankommo till ett möte i Malmö,
varvid beslut fattades att bilda Sveriges
Verkstadsförening. Föreningens tidigare minnesdagar hava fått
passera obemärkt förbi. 25-årsdagen inföll under en tid av
kris och ovisshet, som icke inbjöd till fest.
Föreningens öden under de gångna 30 åren skildras
i det nu utkomna julinumret av tidskriften
Verkstäderna, vilket med anledning av högtidsdagen fått
formen av ett jubileumsnummer. Den gångna perioden
utgör i den svenska industrins historia en synnerligen
betydelsefull epok. En enastående teknisk utveckling
har ägt rum, som skapat nya industriella
verksamhetsfält och omgestaltat produktionsformerna. Under denna
tid har också fackföreningsrörelsen, även om den
sträcker sina rötter längre tillbaka i tiden, utvecklats till
den betydelse den har här i landet. Med hänsyn till
Verkstadsföreningens uppgift taga skildringarna i
jubi-leumsnumret i främsta rummet sikte på förhållandena
mellan arbetsgivare och arbetare. Häftet inledes med en
redogörelse för Verkstadsföreningens 30-åriga
verksamhet, och här skildras ingående förutsättningarna för
föreningens tillblivelse samt verksamhetens riktlinjer
och resultat. En synnerligen intressant historik över
föreningens öden under dess första år lämnas av
överdirektören H. G. Hammar i en därpå följande artikel.
Föreningens ordförande, direktör J. S. Edström, skriver
om »Verkstadsföreningen år 1905», vilket är ett
märkesår i föreningens historia. Svenska
arbetsgivareföreningens direktör, v. häradshövding Hj. von Sydow,
skildrar i en uppsats huru samhörigheten mellan
Verkstadsföreningen och Svenska arbetsgivareföreningen
arbetade sig fram och så småningom ledde till
sammanslutning mellan föreningarna. Bland övriga uppsatser
i häftet må här nämnas »Lönenivåns söndersplittring»
av professor Bertil Ohlin, »Verkstadsindustrins
utbildningsfrågor» av undervisningsrådet Nils Fredriksson,
»Några ögonblicksbilder från amerikansk
verkstadsindustri» av överingenjören Erik Aug. Forsberg,
»Stämningar bland arbetsgivarna 1902» av advokaten John
Tjerneld, »Den gamla goda tiden» av disponenten
Gunnar Hallström. Den 85-årige verkstadsveteranen, f.
överdirektören Sven Almqvist berättar om sina minnen från
den svenska verkstadsindustrin under förra seklet. Ju-
bileumsnumret, som tillåter den intresserade att blicka
tillbaka över den tillryggalagda utvecklingen, får ett
särskilt värde av att såsom synes åtskilliga av de män,
som tillhöra Verkstadsföreningens ledning, ställt sig
till förfogande för att belysa vad som varit.
Bemärkelsedagen firades vid ett allmänt möte i
Malmö med föreningens medlemmar, varvid bl. a. närvoro
representanter från grannländernas verkstadsindustrier.
Världsproduktionen av petroleum 1925.
Enligt en tabell i Le génie civil var produktionen
av olja under år 1925, räknat i barrels à 159 liter:
Förenta staterna ........................755 852 000
Mexico ........................................114 827 000
Ryssland ....................................56 000 000
Persien ........................................34 000 000
Nederl. Indien ............................22 000 000
Venezuela ....................................20 900 000
Rumänien ....................................16 500 000
Peru ............................................9 000 000
Indien ........................................8 000 000
Polen ............................................6 000 000
Argentina ....................................5 500 000
Borneo ........................................5 500 000
Trinidad ....................................5 200 000
Övriga länder................................5 618 000
Totalt 1 064 897 000
Denna siffra kan approximativt reduceras till ton
genom division med 7. Man erhåller då såsom
totalproduktion 152 128 000 ton. Under 1924 producerades
1 012 927 000 barrels, motsvarande approximativt
144 704 000 ton.
Produktionen i U. S. A. hade under 1925 ökats med
42 milj. barrels (6 milj. ton). Bensintillverkningen
ökades med 58 milj. barrels. Mexicos oljeproduktion har
däremot minskats från 193 milj. år 1921 till 115 milj.
år 1925.
Ryssland har ökat sin produktion med 11 milj.
barrels sedan 1924; dess största utvinning var år 1902, då
85 milj. barrels framställdes. Venezuela, som först 1917
inträdde i oljeproducenternas led, levererade 21 milj.
barrels år 1925 mot 4 milj. år 1923. Hgt.
»Transportjärn» skulle man nästan kunna kalla
sådant järn, som skall användas i en gatubro i Chicago.
Malmen skeppas först från upptagningsorten till New
Orleans i Louisiana och därifrån på Mississippi till
S :t Louis i Missouri, där järnet utsmältes ur densamma.
Från S:t Louis sändes den pr järnväg till New York,
lastas på fartyg och skeppas till — Norge, där järnet
undergår raffinering. Den förädlade produkten
åter-skeppas till New York, lastas på järnvägsvagnar och
fraktas till Mount Vernon i Ohio, där
broöverbyggnaden tillverkas. Slutligen transporteras dennas olika
konstruktionsdelar till Chicago och hopsättas såsom bro
på vederbörlig plats. »En ung mans väg till ena pigo»
kan ju vara någonting underbart, men detta järnets
väg tycks vara lika konstifik, om ej fullt så romantisk.
Hur stor procent av järnets ackumulerade värde, strax
innan den första valsningen i Mount Vernon företages,
härrör från transportkostnaderna? Trippen till Norge
uppgives emellertid vara nödvändig för att
raffineringen ej skall bli alltför kostsam. Chr. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
