Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
INDU STRITIDNINGEN NORDEN
Metoden att åstadkomma en anodoxidation av
aluminium och dess legeringar är i sig själv mycket
enkel. Den skyddande verkan av den naturliga
oxidhinnan på aluminium är väl känd, och ändamålet med
anodprocessen är att stärka denna naturliga hinna
genom ett mycket tjockare lager av hydroxid,
åstadkommet på elektrisk väg. Den s. k. »ventilverkan» hos en
aluminiumelektrod i en lämplig elektrolyt har länge
varit känd. En cell med en aluminiumelektrod i en
strömkrets, tillkopplad en växelströmskälla, leder
strömmen i en riktning; den fas, som gör
aluminium-elektroden till anod, avbrytes nästan fullständigt. Det
har länge antagits, att denna verkan är beroende på
den omständigheten, att, när aluminiumelektroden är
anod, densamma hastigt täckes med ett lager av oxid,
som är oledande i ena riktningen. Det är denna
egenskap, som utnyttjas i anodoxidationsprocessen.
Föremålet av aluminium eller av aluminiumlegering
anbringas som anod i ett slags elektrolytisk cell, och den
tillförda likströmmens spänning ökas gradvis.
Allteftersom spänningen stiger ökas oxidhinnans elektriska
motstånd, och blott en obetydlig ström passerar ehuru
tillräcklig för att upphetta hela det använda badet.
När 50—60 voit har nåtts och denna spänning
bibehållits under en kort tid, kan överdraget anses färdigt.
En ökning till en ännu högre spänning kan leda till
förstörandet av oxidhinnan, så att en starkare ström
fra insläppes och arbetet förstöres. Under processen
täckes först de mest framspringande och mest utsatta
delarne av aluminiumytan, men allteftersom processen
fortskrider, söker strömmen sin väg var helst någon
oskyddad metall finnes kvar, och detta resulterar i en
betäckning av hela ytan, till och med av små hål och
sprickor. Endast där metallytan är mera porös, såsom
ibland är fallet med gjutgods av vissa
aluminiumlegeringar, är det risk för fel i överdraget.
Egenskapen hos anodfilmen beror, såsom Bengough
och Stuart visat, på sammansättningen av den använda
elektrolyten. Flera olika elektrolyter framkalla en
oxidhinna, med den skyddande förmågan, adhesionen och
böjligheten hos hinnan beror på användningen av
speciella elektrolyter. Av de använda elektrolyterna hava
kromat, bikromat och kromsyra befunnits giva de mest
tillfredsställande resultaten. I praktiken, särskilt då
föremål av ansenlig storlek skola behandlas, erfordras
stora bad och kostnaden för kemikalierna blir
betydlig, men samma elektrolyt kan användas en längre
tid, förutsatt att tillsats av nya kemikalier sker, så
att koncentrationen bibehålles. Utförandet är mycket
enkelt. Aluminiumföremålet upphänges så att
omkring hälften är nedsänkt i kromatbadet, de elektriska
förbindelserna anbringas, och spänningen ökas
gradvis i överensstämmelse med en tabell, som utarbetats,
så att de bästa resultat erhålles. Sedan den fulla
spänningen nåtts, vändes aluminiumföremålet om, så att
den clel av föremålet, som förut ej var nedsänkt nu i
stället kommer ned i badet, och strömmen påsläppes
åter. Eftersom föremålet, sedan den första halvan
blivit behandlad, på denna del är täckt med en oledande
hinna, måste den elektriska förbindelsen åstadkommas
medelst ett antal skarpa stålspetsar, vilka pressas mot
ytan så starkt, att de genomtränga oxidhinnan. Vid
dessa få punkter blir metallen oskyddad, och man har
ej kunnat hitta på något medel att undvika denna dock
ej så väsentliga olägenhet.
Egenskaperna hos den anodiskt bildade hinnan äro
anmärkningsvärda. Den motstår icke endast korrosion
genom havsvatten utan den har även stor mekanisk
styrka, så att metallen kan böjas och till och nred
skrapas lätt, utan att det skyddande överdraget skadas.
Vidare absorberar oxidhinnan lätt vissa ämnen,
exempelvis anilinfärger, så att den behandlade metallen kan
färgas i olika färger. Av större betydelse är likväl
hinnans förmåga att absorbera feta ämnen. Bengough och
Stuart hava arbetat särskilt med lanolin, som, enligt
vad de funnit, fasthålles så starkt av hinnan, att det
ej var möjligt att fullständigt tvätta ur lanolinet med
fotogen på två timmar. Anodhinnans skyddande
förmåga ökas väsentligt genom att på detta sätt mättas
med lanolin, och det är i denna form som man tänker
sig skyddsöverdraget använt i praktiken.
Anodoxidation åstadkommes lätt på ytan av rent
aluminium och på sådana aluminiumlegeringar, som
ej innehålla för mycket koppar eller snarare
aluminiumkopp arf öreningen CuAl2. Där det senare ämnet
bildar en del av ytan, angripes den kraftigt under
anodbehandlingen och en sammanhängande
skyddshinna bildas ej. Legeringar, innehållande mera än 4 %
koppar, kunna därför ej behandlas enligt metoden.
Legeringar, innehållande zink däremot, lämpa sig
synnerligen väl för metoden och lämna utmärkta resultat.
Aluminiumkisel-legeringar antaga ej så lätt det
skyddande överdraget, men processen kan likväl tillämpas
på dem. Över huvud taget hava de bästa resultaten
erhållits med valsat aluminium eller med sådana
legeringar som duralumin och liknande typ. Gjutgods är
svårare att behandla sannolikt på grund av en viss
grad av porositet. Dock kan under gynnsamma
omständigheter och förutsatt, att legeringen i fråga har
lämplig sammansättning, även gjutgods givas ett väl
skyddande överdrag medelst metoden.
Fk.
Svenska uppfinnareföreningens ledamöter äro av
Ingenjörsvetenskapsakademin inbjudna till åhörande av
ett föredrag av professor dr-ing. A. Nägel över ämnet
»Der Dieselmotor als Kraftfahrzeugmaschine» å
akademins lokal, Grevturegatan 24 A, Stockholm, onsdagen
den 20 april 1927 kl. 8 em.
Vägrad förnyelse av varumärke i
Chile.
Ett intressant utslag i en varumärkesfråga refereras
i sista numret av »Patent and Trade Mark Review»
för februari. Visserligen gäller det ett så avlägset land
som Chile, men då åtminstone några svenska firmor
torde äga varumärken registrerade i sagda land, bör
saken icke alldeles sakna sitt värde för även den svenska
allmänheten.
Förhållandet är enligt referatet i korthet, att en
chilensk firma sökte förnyelse av ett varumärke för
medicinska preparat, vilket märke bestod av enbart ordet
»Aspirin». Ansökningen avslogs emellertid under
motiveringen, att sagda ord utgjorde numer en allmänt
brakad varubeteckning för vissa slags medicinska
preparat och var sålunda icke registrerbart. Som stöd för
detta uttalande åberopade registreringsmyndigheten
bl. a. en del in- och utländska ordböcker, varest ordet
»aspirin» angives såsom betecknande den sedvanliga
handelsbenämningen å acetylsalicylsyra.
Tyvärr är referatet något summariskt; bland annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
