Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
INDU STRITIDNINGEN NORDEN
brukas, om icke i de nordligaste socknarna i
Helsingland. Björnen ringas i idet och skjutes på skidor; med
samma bössa och samma skott, som helsingen skjuter
tättingar, så fäller han ock björnen till jorden. Skall
brukas sällan, om ej något byalag själv tillställer
sådant.
September 29.
Fortsattes resan under en förfärlig storm, köld och
någon snö, åt vägen mot Långbo gästgivaregård,
alltså i Skogs socken lx/4 mil. En kvarts mil från Stråtjärn
ligger Kalkbergets by, varest en gammal
järnmalms-anvisning skulle beses. Ingen i hela byn, utom en
gammal blind gubbe, kände numera stället. Han hade där
nedlagt sina bästa ungdomskrafter, och blev så glad,
då han hörde att någon frågade därefter, att han så
när fått sin syn igen. Med möda kunde han visa vägen
efter tecken, som hans Sigfrid hade fått, och jag funnit
någon ledsagare. Gubben berättade, a-tt denna sänkning
varit över en manshöjd, men då vi nu igenfunno den
i södra sluttningen av Gransberget, mil från byn,
var den nästan igenfylld och beväxt med löv.
Kompassen var här, som den förmodligen alltid
varit, helt stilla uti sänkningarna, vars norra sida
blottades för jordtäkten. Bergarten var en
glimmerskif-fer, som på ett ställe inneslöt en stor sten av kvarts.
Skiffren låg i lager, mindre mäktigare,
sönderspruck-ne och oredige. Mellan dessa låg ibland en röd jord.
I den gamla varpen fanns intet annat än nämnda
bergart. Strax här ovanför lågo två brott av
glimmer-skiffer, som voro mer och mindre mäktiga i lager,
vilka slutade i N.N.O. och syntes vara tämligen tvärt
fallande. Denna art var för övrigt skärvig, men mina
’försök att utbryta taksten misslyckades. Därtill
fattades mig ock tjänliga instrumenter.
Dessa klyfter hade 5 aln. lodrät vägg mot Y. men
stupade mot O. På åtskilliga ställen voro på detta berg,
som sträcker sig i S.S.V. och N.N.O., sådana klyft,
fast ej så stora, blottade med dylik skiffer, som på
höjden var nog kvartsig, och överst toftade med
genomgående drummer av kvarts och fältspat.
Söker ni takskiffer, sade min följeslagare, så kan
jag visa er ett som är dråpeligt, och därpå följde jag
honom till fots ännu en fjärdedels mil längre S.V. till
det så kallade Förtjärnsberget genom skog och moras,
omkring hela Förtjärn, vilken ligger emellan
nyssnämnda berg och Gunnsberget. I stället för
takskiffer finner jag här en oändelig hop block, liksom från
berget nedstörtade, bestående av fin, röd granit.
Sedan jag äntligen kommit över dessa block, varest jag
hade det bästa tillfälle i världen att bryta av mina
ben, så bestodo där stora hällar av geschieben av röd
fältkvarts, fasta klyftor av nämnda art, med lodräta
väggar, sönderspruckna i lager, stodo, lågo, och med
ett ord, voro så, att jag icke förstår hur de voro.
Överst voro några granitholkar, som i söder och norr
hade sprickor längst efter, av 1 à 2 aln. mäktighet.
Hällar av denna fältkvarts, som dock aldrig voro
under % aln tjocka, brukades till mursten, och annan
takskiffer än denna var icke här att finna. Min
följeslagare skrattade åt, att han icke funnit det rätta
stället, omtalte att det skulle finnas både järn och
silver i grannskapet, men jag hade ingen lust att
vidare följa hans anvisningar. Detta var min sista
förrättning i Helsingland, som även var mitt öde att gå
efter näsan.
Vägen till Långbo var skogig och något backig.
Vid Kalbäcks by träffades någon fast klyft av grå
glimmerrådande granit. Geschieben av samma art
träffades även med ådror av vit fältspat, och närmare
Långbo grå granit, med inneslutna körtlar av
vitak-tig fältspat.
På vägen passerades Hemsjön, vid vars strand var
en enbladig såg, Hembo by tillhörig. Mellan
Hemsjön och Svarttjärn överfors Sågberget, som på norra
ändan, där vägen framgick, ej hade någon fast klyft.
Vid Långbo gästgivaregård och by var även älven. —
Uti hela Långbo by fanns ingen människa, som kunde
flå skinnet av en hare, som jag på vägen dit sköt, utan
haren förblev oflådd och ostekt, och skänktes till
gästgivaren, som förmodligen sålde den till hovinköparen.
Arbetslöshet och tropisk kolonisation.
Som bekant ingav Tjänstemannaorganisationernas
arbetslöshetskommitté vid slutet av förra året till K.
m: t en skrivelse, vari utredning begärdes rörande olika
förslag att böta dm rådande arbetslösheten inom
medelklassen. Såsom en utväg tänkte sig kommittén, att
svenska staten direkt eller indirekt skulle arrendera
eller köpa plantagen där de arbetslösa lämpligen skulle
få sysselsättning vid odling av kaffe, ris, cacao, te,
bananer, oljehaltiga frakter, kautschuk m. m.
I sista numret av tidskriften Sunt förnuft granskas
detta projekt närmare i en artikel, författad av
docenten i ekonomisk geografi och råproduktlära vid
Handelshögskolan i Stockholm, fil. dr Olof Jonasson.
I artikeln framhåller förf. först och främst, att det
är omöjligt att tänka sig svenskar såsom
kroppsarbetare på plantager i tropikerna. Men även om
svenskarna skulle leda arbetet och sköta om leveranserna till
moderlandet, så ställer även detta stora krav på sin
man. Tropikerna äro långt ifrån det paradis, som
åhörare av hemvändande tropikfarares föredrag måla ut
för sig.
Härtill kommer att det redan finns väl organiserade
vinstgivande stora plantageföretag, vilka äro
inarbetade på de olika, avsättningsområdena. Det är därför
synnerligen tvivelaktigt, menar förf., huruvida ett
nystartat, statligt svenskt kolonisationsföretag skulle
kunna med framgång konkurrera med redan bestående.
Man riskerar belt säkert, att den svenska
hemmamarknaden finge betala onödigt höga priser för de
produkter, som framställdes på plantagerna. Denna
uppoffring bleve kanske rentav större än kontant
arbetslöshetsunderstöd till det relativa fåtal svenskar, som
skulle kunna få anställning som tjänstemän inom
företaget.
Huru gad mening förslagsställarna än ha, kan
planen dock icke rekommenderas till utförande, —• anser
docenten Jonasson.
Därest staten skall göra något för svensk
kolonisationsverksamhet i tropikerna, borde den —• framhåller
artikeln vidare — i stället se till att på ett bättre sätt
än hittills skydda de företag, som redan kommit till
på privat initiativ. Till följd av det politiska
intrigspelet, exempelvis i Kamerun, ha de svenska
plantageägarna där haft utomordentligt svårt att göra sina
rättigheter gällande, gent emot stormaktsintressena.
Ehuru svenskarna haft klara bevis på sin äganderätt till
marken, ha de dock blivit nödsakade att flytta till
andra områden. Under sin kamp mot de politiskt
maktägande — tidigare Tyskland, nu England — ha
svenskarna haft minimal hjälp av svenska staten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
