Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
INDUSTRI TI DN: I’;N G; E N NORDEN
Fig. 6. Schematisk bild av lnftvärnsskjntningens grandprinciper.
Vanliga tidrör, vilkas funktion grundas på
förbränning av pressat krut i en satskanal, giva vid de stora
höjder oeh det låga lufttryck, som. ifrågakomma vid
luftvärnsartilleriet, allt för ojämna brisadlägen (stor
spridning). Bättre äro mekaniska tidrör (urverksrör),
vilkas funktion grundas på ett urverk, som
igångsät-tes vid skottlossningen och efter den genom
tempe-ringen inställda tiden antänder sprängladdningen.
Sådana urverksrör finnas konstruerade, men på grund av
den ganska komplicerade mekanismen ställa de sig så
pass dyra, att man icke kan anse frågan slutgiltigt
löst. Röret kostar nämligen nästan lika mycket som hela
granaten i övrigt, åtminstone vid 7 à 8 cm kaliber.
Ett enkelt och billigt urverksrör, som samtidigt har
säker funktion och god precision, torde knappast ännu
finnas fullt utexperimenterat. På grund av de
komplicerade, delvis dynamiska, påkänningar, för vilka rörets
delar utsättas vid skottlossningen, erfordras emellertid
för en sådan konstruktions utförande mycket stor
erfarenhet på detta speciella område. Dessutom ställa sig
de nödvändiga försöken mycket dyrbara, ett
förhållande, som i sin mån bidragit till befintliga
konstruktioners höga pris.
Det är emellertid inte nog att hava kanoner och
ammunition av prima slag. Luftvärnsskjutningen fordrar
också en hel uppsättning av specialinstrument oeh en
väl tränad personal, om dess eld skall hava erforderlig
effekt.
II. Luftvärnsartilleriets verkningsförmåga.
Har då luftvärnsartilleriet över huvud taget någon
utsikt att kunna verka mot de snabba, i tre
dimensioner rörliga luftmålen?
Ett par enstaka statistiska uppgifter torde kunna
giva en viss uppfattning härom:
Fransmännen nedsköto under 1918 220 flygplan, som
föllo ned inom de franska linjerna. Ammunitionsföi-T
brukningen uppgick i medeltal till 3 000 à 4 000 skott
pr nedskjutet plan.
Amerikanerna uppgiva, att deras luftvärnsbatterier
under de sista krigsmånaderna förbrukade 600 à 1 000
skott i medeltal pr nedskjuten flygare.
Efter kriget har materielen utvecklats med
stormsteg. Enligt amerikanska skjutförsök skulle man nu-
mera icke behöva räkna med ens så mycket som 100
skott för att sätta en flygare ur stridbart skick,
åtminstone då han går på raka kurser och medelstor
höjd.
Vid våra svenska skjutförsök har under åren 1924
—26 i ett flertal fall erhållits träffar i det av flygare
bogserade målet och i flera fall har bogserlinan
av-skjutits, trots att ur säkerhetssynpunkt endast
svart-krutladdade projektiler använts i stället för
brisans-gramater. Skottantalet pr träff har därvid betydligt
understigit 100-talet.
Men luftvärnsartilleriet löser sina uppgifter icke blott
genom att skjuta ner flygare, utan även genom att
hindra dem att i ro fullfölja sin uppgift. Härom må
blott anföras en siffra, som synes vara ganska
talande. Av samtliga flygplan, som under år 1918
avsändes mot Paris lyckades blott 8 % nå fram. De övriga
92 procenten tvingades att vända eller nedskötos, innan
de nått stadens periferi.
Även om en hel del av problemen rörande
luftvärns-artilleriets skjutning sålunda blivit lösta, kvarstå dock
ännu åtskilliga svårigheter. Det är alltjämt en helt
annan sak att skjuta ned en flygare än att skjuta en
morkulla på sträck. Problemet kan synas likartat, men
skillnaden är högst avsevärd. Jägaren »håller
framför», »på känn», efter erfarenhet, och morkullan faller
för första hagelskottet. Luftvärnsartilleriet håller
också framför, men »framförhållningen» måste vara noga
beräknad för målets höjd, fart och kurs m. m., och
dessutom måste projektilen temperas, så att brisaden
äger rum, då granaten är i målets omedelbara närhet.
Från skottlossning till träff, respektive krevad,
hinner morkullan förflytta sig omkring 4 m, flygaren
kanske 1 000 m eller mer. Man skulle härav kunna
draga den slutsatsen, att det vore t. ex. 300 gånger så
svårt att skjuta ner en fiygare som att knäppa, en
Fig. 8. Höjdmätare.
Fig. 7. Exempel pä. eldledningsinstrumentens placering och
samverkan vid ett luftvärnsbatteri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
