Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
INDU STRITIDN INGEN NORDEN
I känslan av att beräkningen av Rittingerenheter ur
siktanalyserna är alltför oskarp, har denna institution
arbetat ut metoder att med tillhjälp av kemiska
reaktioner bestämma yttillväxten. Dessa arbeten
påbörjades år 1924 och redan år 1925 lämnades ett
preliminärt meddelande, gående ut på att försök med ren
kvarts visade god överensstämmelse med Rittingers
lag. Efter dessa försök skulle man fortsätta med andra
mineral och bergarter. Den omständigheten, att ännu
inga ytterligare resultat meddelats, tyder därpå, att
de fortsatta försöken visat, att förhållandena voro
mera komplicerade än man efter de första försöken
tänkt sig.
I detta sammanhang torde vara av ett visst intresse
att påvisa, att de försök, som hittills visat bästa
överensstämmelsen med Rittingers lag, så gott som alltid
utförts med ren kvarts. Då detta material visserligen
utmärker sig för stor hårdhet men på samma gång är
mycket sprött, ligger intet förvånande däruti, att
detsamma giver de resultat, som bäst svara mot Rittingers
lag. I den mån som försöken omfatta segare material
bliva avvikelserna större.
Uppställer man en jämförelse mellan det arbete, som
hittills utförts för att vinna kännedom om det
teoretiska, krossningsarbetet, och de därvid vunna
resultaten, måste man säga sig, att dessa senare äro skäligen
obetydliga. Orsaken härtill ligger nog till stor del
däruti att, såsom Stadier i en replik till sina
motståndare framhållit, man hittills tagit alltför liten
hänsyn till de vetenskapliga resultat, som vunnits på
närliggande områden och därvid speciellt beträffande
materialprovningen och hållfasthetsläran. Till Stadiers
påpekande skulle jag för min del dessutom vilja
framhålla den brist på vetenskaplig självkritik och
eftertanke, som många gånger kommit till synes.
Av det ovan anförda torde framgå, att arbetet på
att få en klar uppfattning av k ross maskiners totala
verkningsgrad ännu så länge blott befinner sig på
begynnelsestadiet, och att ännu mycket och träget
arbete återstår, innan riktlinjerna bliva klarlagda.
Under sådana omständigheter skulle det kunna ligga nära
till hands att tänka sig att en begränsning av
problemet till att omfatta krossmaskinernas mekaniska
verkningsgrad skulle kunna medföra vissa fördelar i
avvaktan på den slutgiltiga lösningen. Härtill kan man
då på en gång svara att problemet om
krossmaskinernas mekaniska verkningsgrad i grund och botten är
ganska komplicerat det också. Först uppställer sig
givetvis då frågan: Vad menas med en krossmaskins
mekaniska verkningsgrad? Tager man begreppet
mekanisk verkningsgrad i dess vanligaste bemärkelse,
måste man nog i detta fall angiva densamma såsom
förhållande mellan det arbete, som tillföres de
krossande delarne av maskinen, i förhållande till det totala
arbete, som maskinen förbrukar. Vid denna definition
l>å mekanisk verkningsgrad tager man sålunda ej
hänsyn till att vid exempelvis en kulkvarn eller rörkvarn
ej alla slag av kulan eller flintbollen uträtta nyttigt
arbete. Med sagda definition på mekanisk
verkningsgrad tager man således egentligen endast hänsyn till
IViktionsföTlusterna. Liksom andra arbetsmaskiner
utmärka sig krossningsmaskinerna därigenom, att
verkningsgraden växlar med belastningen och att
densamma i regeln stiger med växande belastning, varvid
dock kurvan torde variera väsentligt för olika
maskiner. Då man icke säkert känner i vad mån
friktions-arbetet stiger med växande belastning, är det en
ingalunda lätt uppgift att angiva den mekaniska verk-
ningsgraden och dess variationer. Beträffande Blakes
tugg vill det synas mig, som om en viss möjlighet att
indikera förhållandet mellan nyttigt arbete och
friktionsarbete skulle föreligga; beträffande valskrossar är
det icke omöjligt, att en viss jämförelse med valsning.—
arbetet vid valsverk skulle kunna giva upplysningar.
Beträffande kul- och rörkvarnar torde problemet vara
allra svårast. Såsom Haultain och hans medhjälpare
Dyer genom filmning med ultrarapidkamera uppvisat,
måste man räkna med en viss slirning ej endast mellan
kulorna, resp. bollarna, och manteln, utan också
mellan kulskikten inbördes. Enbart glidningen mellan
kulorna och kvarnmanteln gör problemet lika
komplicerat, som om det gällde att beräkna den mekaniska
verkningsgraden hos en slirande koppling, där man ej
känner varvantalet hos den drivna axeln.
På grund av vad jag ovan anfört, skulle det ju
kunna förefalla, som om försöken att få ett exakt begrepp
om krossningsmaskinernas verkningsgrad, vare sig det
gäller den totala eller den mekaniska, skulle vara i
det närmaste lika hopplösa, som de gamles sökande
efter de vises sten. Även om så skulle vara, må man
dock ej förglömma, att alkemisterna vid sitt sökande
efter de vises sten och efter konsten att göra guld
gjorde de rön, som lade grunden till den nuvarande
kemiska vetenskapen. Då man sålunda har anledning
att vänta att sökandet efter det svåruppnådda målet
även i detta fall skall kunna medföra nya rön,
bidragande till nj^a framsteg i krossmaskinernas
konstruktion och verkningssätt, har man all anledning att
hoppas, att det vetenskapliga forskningsarbetet på detta
område skall allt framgent fortsätta lika oförtrutet
som hittills, men det vore säkert till fromma för hela
utvecklingen, om arbetet lades mera systematiskt och
vetenskapligt kritiskt än hittills, och om man i större
utsträckning tillgodogjorde sig de rön, som gjorts på
andra områden.
William Lee,
strumpvirkmaskinens uppfinnare.
William Lees levnadsöde var tragiskt liksom många
andra stora uppfinnares. Hans arbete lade grunden till
en blomstrande industri, men själv vann han under sin
levnad varken förståelse eller erkännande. Hans
uppfinning har givit miljoner människor arbetsförtjänster,
han själv dog, besviken, bitter och nödställd år 1610 i
Paris. Ingen minnesvård förtäljer för eftervärlden om
vad han gjort, och hans grav är okänd. Ja, helt kort
efter hans död kunde ingen säga, var ban blivit
begraven. Den enda erinran från gammal tid är hans bild
i Londons gamla strumpvävaregilles vapen.
William Lee föddes i byn Woodbourough viel
Not-tingham och studerade i sin ungdom teologi vid
universitetet i Cambridge. Hur haai kom att övergiva den
lärda banan för att ägna sig åt stickning och
uppfinnareverksamhet har ej säkert kunnat fastställas.
Traditionen förtäljer emellertid att Lee efter sitt gifte med
dottern till en fattig värdhusvärd råkat i stor
fattigdom. Hans hustru blev då tvungen att genom
stickning söka bidraga till familjens uppehälle, och då var
det som Lee, för att underlätta detta långsamma och
tröttande arbete, skall liava börjat med sina försök att
konstruera en maskin, som kunde sticka.
Dessa uppgifter äro visserligen obestyrkta, men visst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
