Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36G
INDUSTRITID NINGEN NORDEN 168
Från och med det ögonblick, då ovanlädret och
bottenlädret mätts i pinneriet samt över lästen börjat
förenas med varandra, forslas skon genom fabriken på
rullande stativ i satser om 12 eller 24 par. När en
dylik sats är färdig vid den ena maskinen fortsätter
stativet till nästa. Sedan yttersulan blivit fastsydd går
skon till glättningsmaskinen, där bottnen valsas jä,mn
och glatt, och härifrån till klackmaskinen, där den förut
i stanseriet färdigbyggda klacken i ett enda tempo
fast-nitas med 8—10 kraftiga klackspik. Att påsätta 6—700
par klackar pr dag är med denna maskin icke ovanligt.
Sedermera passerar skon de olika fräs- och putsmaski-
nerna, där klack- och sulkanten få sin första grova
av-slipning, varefter finslipning av botten och klack samt
sulkanter vidtagas innan svärtningen eller färgningen
och poleringen av kanten och botten verkställas. Efter
poleringen sker efterborstningen likaledes i roterande
borstar. Då skon putsas erhåller den sin glans av en
passande fernissa. De flesta skor ha att genomgå en
pressning med elektriska strykjärn. Efter det
putsförmannen företagit en sista granskning inlindas den nu
färdiga Lejon-skon i silkespapper för att sändas ut i
marknaden.
(Forts.) P. J—n.
En förlikningsmans erfarenheter.
Ett "bland de märkligaste, på den praktiska
erfarenheten grundade uttalanden, som kommit till synes i
tidens stora socialt-ekonomiska arbetsproblem, torde vara
den av statens förlikningsman, direktör Allan
Cederborg den 7 dennes i Nj*a Dagligt Allehanda skrivna
artikeln »Erfarenheter som förlikningsman». Förf. viker
förhänget åt sidan för icke så litet, måhända det
väsentligaste, av detta mystiska vid uppgörelser i
ar-betstvister, inför vilket allmänheten står undrande och
spörjande varje gång — dessvärre alltför ofta —
parterna drabba samman. Med benäget tillstånd
återgives här den upplysande framställningen. Red. av I. N.
*
Då förlikningsmännen började sin verksamhet år
1907, möttes de ju till en början med en viss betänk
-samhet, särskilt från arbetsgivarsidan. Man undrade,
om det nya Organet skulle kunna bli till praktiskt gagn,
särskilt som dess utövare icke gärna kunde sitta inne
med samma sakkännedom i detaljtvisterna som
parterna själva; man undrade, om de skulle kunna förvärva
det förtroende från båda parternas sida, som man kände
vara huvudvillkoret för problemets lyckliga lösning.
Valet av förlikningsmän skedde ju bland personer, som
i politiskt avseende intogo en mellanställning. Några av
dem voro tjänstemän; andra f. d. arbetare, som blivit
arbetsgivare, men som stodo mera fristående. Nu var
ju detta under majoritetsvalens tid; och följden var att
de förlikningsmän, som voro liberala politiker i
riksdagen eller i sin kommun, tillhörde vänstern och
följaktligen sågos med en viss misstro från högerhåll. Själv
kom jag med som förlikningsman 1908; och jag minns
väl, hurusom, då jag i min första större konflikt mötte
arbetsgivarsidan vid en preliminär enskild
överläggning, det antyddes en viss undran, om jag — som
samtidigt med liberala och socialdemokratiska röster valts
till stadsfullmäktig i Stockholm — ändock skulle
kunna fungera som opartisk medlingsman. Jag lugnade
vederbörande med, att stadsfullmäktigeskapet icke rubbat
min ordinarie ställning som ordinarie domare med
skyldighet att vara fullt opartisk och att man således
kunde låta de bekymren fara. Vi blevo sedan goda vänner,
alla parter; och rättvisligen bör nämnas, att jag aldrig
sedan hört något tvivel uttalas om förlikningsmännens
strä v.a n att opartiskt medla.
Det dröjde icke heller länge, innan det visade sig, att
förlikningsmännen verkligen hade en praktisk uppgift
att fylla och, så långt möjligheter förelågo, också fyllde
den. En massa smärre tvister, som eljest kunnat leda
till strid, avvecklades utan sådan; och om än det icke
lyckades att förebygga de stora striderna 1908 och
1909, så verkade dock otvivelaktigt den nya
institutionen till att såväl i omfattning som i tid begränsa dessa
strider mera, än eljest kunnat ske.
Villkoret härför var, att institutionen efter relativt
kort tid — och kanske icke minst under cle nämnda
stora striderna — tillvunnit sig ett visst förtroende från
båda parternas sida. Man kände och erkände, att
förlikningsmännen sökte vara opartiska medlare; att de
med diskretion och ansvarskänsla behandlade de
förtroliga meddelanden, som parterna gåvo och av vilka
förlikningsmännen hade behov för att lyckligt lösa sin
uppgift. Parterna hade ju i sina kollektivavtal som
regel själva utformat bestämmelser om förhandlings- och
förlikningsförfarande parterna emellan för att
förebygga konflikt. I den mån inan av ena eller andra
anledningen ej ville slutligt slita tvisten genom skiljedom,
kom den slutliga opartiska medlingen genom
förlikningsmannen såsom det förut felande slutstycket. Och
i de gunås icke så sällsynta fall, där i en lokal tvist
den ena eller anclra lokala parten vidtar en kraftåtgärd
utan att följa avtalet eller först rådgöra med sin
huvudorganisation, har ett snabbt ingripande från
förlikningsorganet ofta mäktat att genast lokalt begränsa
konflikten och hindra komplikationer, som skulle hava
försvårat dess lösning.
Då förlikningsinstitutionen började verka, hade man
på arbetarsidan hunnit fram till en kraft- och
maktkoncentration i landsorganisationen, vartill
motsvarighet saknades på arbetsgivarsidan. Man hade på denna
sida som självständiga storheter den relativt nybildade
Svenska arbetsgivarföreningen samt
Verkstadsföreningen och Centrala arbetsgivarförbundet järnte några
flera. Emellan dem ägde givetvis samråd rum i
viktigare fall, men understundom fick man ganska starkt
intryck av, att där rådde allt för stor oenhetlighet i
principer och intressen. Det föreföll, som om man ägde
en större slagfärdighet och stridsberedskap på
arbetarsidan än på arbetsgivarsidan. I den mån inflytandet
inom arbetsgivarföreningen oeh efter hand inom
arbets-givarlägret i det hela koncentrerades hos Hj. von
Sydow, började förhållandena utjämnas, och torde man nu
på den sidan ha hunnit så långt i enighet, som är
påkallat och möjligt. På arbetarsidan medförde ju åter
utgången av 1909 års strid ett försvagande av
landsorganisationens ställning i förhållande till särskilt de
större fackförbunden; man trodde sig, åtminstone för
tillfället, kunna med större utsikt och mindre risk ope-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 11:02:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/indunord/1928/0368.html
